Vad är viktigast för ett bra liv frågar vi oss allt som ofta. Det första som kommer i tanken är en god hälsa. Har vi bara en god hälsa så får vi ett bra liv, tror vi. Och det är klart att hälsan är viktig. Men det finns otaliga exempel på människor som förstört en god hälsa med ett destruktivt leverne. Varför, kan man fråga sig. Och då kommer ofta svaret: "Jag mådde så dåligt, för jag kände att jag inte dög".
Det kan vara föräldrar, kompisar, lärare som tagit sig rätten att avgöra vem som dög och vem som inte gjorde det. Kanske har de själva upplevt att de inte dög och nu gällde det att ge igen. Idag är det ju så viktigt att satsa på sig själv, att " sticka ut" att vara "någon".
Så vi som inte blivit "någon", vi får väl stå där med våra misslyckanden. Men nu är ju frågan; Vem och Vad är det som avgör om en människa duger? Och vad skall man göra och hur skall man leva för att duga? Ja det där kan man nog lägga ner med en gång för det går inte att vara alla till lags. Så det är väl bara att leva på efter bästa förmåga och vara så hygglig som möjligt. Inte förvänta sig några stora ovationer för det man gör. Och alla stora människor har inte blivit berömda.
Vi känner många som levt sitt liv lugnt och stilla, men gjort ovärderliga insatser för samhället genom att stötta sina medmänniskor.
Att alltid finnas till hands när det krisade att dela med sig av sin tid, att bry sig, ja till och med lägga sig i ibland om det är nödvändigt. Att ta sitt ansvar som medmänniska är inte alltid så lätt, men oerhört viktigt. Att lita på att man kan vara till hjälp och tillföra något som gör skillnad för någon annan. Men också själv kunna ta emot hjälp även om man inte alltid inser att man behöver den.
Att våga lita på varandra. Om vi känner att våra medmänniskor litar på oss och vi på dom, ja då vet vi att vi duger med alla våra fel och brister. Vi behöver inte slå världsrekord eller ligga på svensktoppen för att ha rätt att finnas till.
När vi var små stod det i betygsboken: Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt. Måhända ett sätt att få oss att inte förhäva oss, högmod är ju en av dödssynderna så den skulle man ju akta sig för, men faktum kvarstår att det är ju alla vi små grå som gör att stjärnorna syns, så vi behövs lika mycket.
Kanske är det dags att börja inse kollektivets betydelse. De landvinningar som t.ex. kvinnorna, trots allt, gjort de senaste 100 åren är inte bara frontfigurernas verk, även om de varit otroligt viktiga. Men utan alla kvinnor som jobbade i föreningar och på torgmöten hade det inte blivit några framgångar alls. Utan marktrupper vinns inga strider.