Carin Jämtin är partisekreterare för Socialdemokraterna. I ett inlägg på Svenska Dagbladets debattsida brannpunkt.se i går eftermiddag konstaterade Jämtin att S i "grunden är ett sekulärt parti – vi bygger våra politiska ställningstaganden fritt från religiösa föreställningar – och det är en förutsättning just för att människor av olika trosriktningar samtidigt ska kunna vara verksamma hos oss."
Mycket bra formulerat av Carin Jämtin.
Den senaste veckans upphetsade och känslostormande debatt om den korta partistyrelsekarriären för det Islamiska förbundets ordförande Omar Mustafa är i sig ett kraftfullt stöd för socialdemokratins världsliga, religionsneutrala och ickediskriminerande hållning.
Carin Jämtin skriver vidare att hon delar uppfattningen att "det inte var möjligt för Omar Mustafa att fortsätta sitt uppdrag i partistyrelsen eftersom det skadade förtroendet för det socialdemokratiska partiet".
Det som "skadade" var just att såväl det sekulära som det politiska förhållningssättet svajade till i den här saken. Islamiska förbundet delar ideologi och utopin om en islamsk stat med det Muslimska brödraskapet. Politiskt står därmed Islamiska förbundet och Socialdemokraterna ljusår från varandra. Därför var det helt rätt av Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven när han i lördags gjorde klart att det inte är möjligt att kombinera ordförandeskapet i Islamiska förbundet med ett ledamotskap i S partistyrelse.
Man skulle förstås kunna inflika att S borde ha tänkt igenom detta innan en ledare för en islamistisk organisation valdes in i partiledningen. Men gjort är gjort. Carin Jämtin tillsätter nu en utredning för att få fram förslag om hur granskningen av kandidater ska gå till i framtiden. Det är gott så. Den sekulära läxan är lärd. Förhoppningsvis också den politiska. Det är som bekant inte endast islamister som kan få det att gå på tok i det socialdemokratiska valberedandet.
Den gångna veckans debatt har även varit plågsamt lärorik i en rad avseenden som inte direkt har med Socialdemokraterna att göra. Mest sorgligt - och förmodligen mest nyttigt - har det varit att ta del av den nakna paraden av fördomar om muslimer som blommat ut i medierapporteringen.
Från SD och vidare ut i den brunsvarta terrängen har Mustafasaken uppfattats som en bekräftelse på att alla muslimer är farliga islamister. Från mitten och utåt den andra kanten har det inträffade tagits som intäkt för att alla muslimer utgör en fattigsegregerad grupp som nu till och med diskrimineras av Socialdemokraterna.
Journalisten Evin Rubar - själv invandrad från en muslimskt präglad del av världen - medverkade i radioprogrammet P4 Extra i söndags. Hon punkterade effektivt de pinsamma fördomarna.
Nej; människor med muslimsk bakgrund är inte en homogen grupp på samhällets bakgård. Nej; de allra flesta människor med muslimsk bakgrund "vill slippa att ha politiska representanter som är islamister".
Självklart ska stora partier med regeringsambitioner anstränga sig för att hela befolkningen ska speglas i deras skaror av företrädare och politiker. Men som Evin Rubar nämnde så finns det "väldigt många med muslimsk bakgrund att välja mellan". Att välja en islamist är ett politiskt och sekulärt självmål.