Grekland borde aldrig ha släppts in i eurosamarbetet. Det tycks alla nu i efterhand vara överens om. Faktum är emellertid att det är just medlemskapet i euroklubben som till sist har tvingat upp alla papper på bordet. Visst har det tagit lång tid, visst borde den dubbla och tredubbla bokföreningen har upptäckts tidigare. Men det är som det är med den saken. Förhoppningsvis har euroländerna dragit lärdom av den pärs som valutan nu genomlevs. Eventuellt nya medlemmar måste ha ordning på tabeller och regelverk. Inte minst måste flera av de nuvarande medlemmarna se till att de så snabbt som möjlighet återgår till den smala budgetväg som en stabil och trygg euro kräver.
De övriga fjorton euroländerna - framförallt Tyskland och Frankrike - ger nu Grekland en chans att ta itu med sina gigantiska problem. Villkoren för nödlånet på ca tusen miljarder kronor är extremt tuffa. Socialdemokraten Papandreou och hans regering måste lyckas att få med medborgarna på de stora nedskärningar och besparingar som nu väntar. Det kommer att krävas auktoritet och ledarskap av ett slag som knappast har kännetecknat tidigare grekiska regeringar. Demokratin som system kommer att sättas på sitt värsta prov i modern tid.