Dags att göra skäl för arvodet
Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är vare sig en mänsklig rättighet eller en medborgerlig plikt att ställa upp på något partis vallista till riksdagen. Ställningstagandet är högst personligt.
Den som låter sig bli föreslagen till riksdagen av ett visst parti förväntas självklart dela partiets grundläggande uppfattningar om saker och ting i samhället. Väl på plats i riksdagen kommer ledamoten att ställas inför en rad nya frågor där det egna partiets inställning inte är självklar. Partiernas uppfattningar förändras över tid och tar sig olika uttryck beroende på om partiet är i opposition eller i majoritet. Partier gör också taktiska överväganden när de bestämmer sig för hur de ska agera vid riksdagens voteringar. De enskilda ledamöterna i de olika partierna följer oftast partilinjen vid riksdagens omröstningar. Men många frågor vållar hård intern debatt i riksdagsgrupperna. Den nytillträdda s-regeringen presenterade på hösten 1994 ett omfattande saneringsprogram där det bl a ingick en kännbar sänkning av a-kassans ersättningsnivåer. De fackliga riksdagsmännen utsattes för ett enormt tryck från sina fackförbund. Den press som en handfull liberala ledamöter får känna av i FRA - frågan är som en storm i ett vattenglas i jämförelse. När riksdagen väl har fattat beslutet i morgon så kommer det snart att vara glömt. Det kommer heller inte att rivas upp av en eventuell socialdemokratisk regering. Att försämra a-kassans villkor är däremot något av det mest osocialdemokratiska en regering kan göra. Att dessutom göra det när mängder av människor är arbetslösa fick fler än Stig Malm att bli röd- och höggradigt rasande. De LO-fackliga socialdemokraterna fick skäll så det sjöng om det när de kallades upp till sina fackförbundsledningar för "konsultationer". Och när riksdagsmännen protesterade hos partiledaren Ingvar Carlsson och hans finansminister Göran Persson fick de skäppan full av kärva besked: "Varsågod och fäll regeringen om du nu tror att moderaterna kan göra ett bättre jobb!" Och de fackliga socialdemokraterna "fogade sig". De som inte lyckades bli utkvittade från omröstningen i riksdagen röstade fram ett saneringsprogram där a-kassan försämrades. I efterhand kan vi konstatera att ledamöterna förmodligen valde rätt. Saneringsprogrammet bet, ekonomin förbättrades, arbetslösheten sjönk och a-kassan kunde i sinom tid återställas. Som riksdagsledamot har man självfallet ett personligt ansvar. Den ledamot som bara hänvisar till att "partiledningen bestämmer", gör en slät figur när det ska förklaras varför han/hon inte stod på sig hela vägen i den ena eller andra frågan. Den ledamot som har en riktig het hjärtefråga med sig från sitt civila liv måste samtidigt akta sig noga för att lägga sig platt så fort han/hon kommit in i riksdagen. För att kunna se sig själv i spegeln kan det t o m krävas att man går igenom den interna ekluten och faktiskt fronderar mot partilinjen om partiet hamnat på tvärs mot en själv i just den kära hjärtefrågan. Men partiernas uppgift är att leverera majoritet i kammaren. Utrymmet är därför ytterst begränsat för hjärtfrågebemängda soloseglare. Den fronderande ledamot som med sin röst dessutom åsamkar sin regering en voteringsförlust i en prestigefull fråga har i nio fall av tio satt sin sista parlamentariska potatis. Det speciella med riksdagsuppdraget är att processen obönhörligen driver ledamöterna mot voteringsknapparna. Ja, nej eller avstå - fler alternativ finns inte. I förväg är det omöjligt att säkert veta vilket alternativ som är bäst på flest sätt. De liberalt ansatta borgerliga riksdagsledamöterna måste våga välja mellan partiet/alliansen och trovärdigheten
i sin publika, personkryssalstrande profil.
Det är dags att göra skäl för arvodet.