Ska den som aldrig har arbetat och som aldrig har velat arbeta ha rätt till samma garantipension som den som kämpat och stridit för att få ett jobb; men inte lyckats så bra?
Är det förenligt med en vettig arbetslinje att det bara ska skilja några korvören i pension mellan den som kan men inte vill arbeta och den som vill men inte kan?
Den intressanta frågan ställdes av ekonomijournalisten Annika Creutzer på ett välfärdsekonomiskt seminarium i Stockholm i går förmiddag.
Jag var där.
Ledare
Under mandatperioden firar den statliga välfärdspolitiken 100 år. 1913 instiftade staten en folkpension. För att uppmärksamma det gångna välfärdsseklet arrangerar socialförsäkringsminister Ulf Kristersson ett antal seminarier.
I sitt inledningstal i går påminde Kristersson om att det statliga välfärdsåtagandet i sin linda var väldigt "hanterbart". Pensionsåldern sattes till 67 år. Medellivslängden var 59 år.
Idag är det annorlunda. I runda slängar är två och en halv miljon svenskar varje vanlig dag helt eller delvis beroende av utbetalningar från socialförsäkringarna. De absolut flesta är pensionärer. Resten fördelas mellan sjukförsäkringen, a-kassan, föräldraförsäkringen, assistansersättningen och andra ersättningssystem. Fyrahundrafemtio miljarder kronor per år; en fjärdedel av statens budget och femton procent av Sveriges BNP består av socialförsäkringar. Trots denna stora omfattning diskuteras försäkringarna nästan enbart ur ett privat mänskligt perspektiv.
Det vill Ulf Kristersson försöka ändra på.
I inbjudan till seminariet skriver Socialdepartementet att "väl utformad välfärdspolitik skapar trygghet och rättvisa och uppmuntrar samtidigt till arbete och tillväxt, dessutom på ett kostnadseffektivt sätt. Men ett dåligt utformat system kan bli ohållbart dyrt, ha felaktiga incitament och till och med leda till statsfinansiell kris. Sverige har erfarenhet av båda modellerna".
Ett antal goda föredragshållare avlöste varandra under de tre timmar som seminariet pågick. Välfärdsforskaren Andreas Bergh från Lunds universitet talade om Socialförsäkringarnas betydelse för tillväxten. Omvandlingstrycket och öppenheten i svensk ekonomi har samband med de generella försäkringarna, hävdade Bergh. Genom den ekonomiska trygghet som försäkringarna skapar sporras svenska löntagare att bry sig mer om vad som komma skall i stället för om vad som varit.
Professorn Magnus Henrekson pläderade för ett ökat privat ansvar för tryggheten. Alltfler ungdomar arbetar på visstidsanställningar av olika slag. De kommer inte in i de kretsar av tillsvidareanställningar där en viss ekonomisk trygghet är en del av konceptet. Den som tjänar 30 000 kronor i månaden och blir arbetslös får maximalt 17 000 kronor i en a-kasseersättning som dessutom beskattas hårdare än arbetsinkomster.
Den offentliga tryggheten gröps ur. Ett stort antal fackföreningar erbjuder därför tilläggsförsäkringar av olika slag för sina medlemmar. Henrekson vill komplettera mixen av stat och fackföreningar med ett större enskilt sparande för att klara perioder av inkomstförluster.
Annika Creutzers moraliska pensionsfråga malde intensivt i mitt huvud när jag vandrade ner mot Norrköpingståget efter seminariet. Jag tycker att hon har en poäng. Många av dem som inte arbetar vill väldigt gärna arbeta. Av olika skäl kommer de dock aldrig in på arbetsmarknaden på något varaktigt sätt. Jag tycker nog att deras strävan efter arbete borde ge mer i pensionskuvertet än för dem som medvetet och frivilligt valt bort arbete.
Vilja till arbete ska löna sig mer än ovilja.