Med undantag för Lars Ohly som kommer att ersättas av Jonas Sjöstedt - kanske i par med Ulla Andersson - och med ett frågetecken för Göran Hägglund KD - så vet vi (om hälsan står dem bi) att dagens partiledare kommer att vara valledare nästa gång det drar ihop sig till röstkamp.
Ledare
Fredrik Reinfeldt är partiledarkretsens veteran. Han valdes till ordförande för Moderaterna 2003. Efter nästa val har han stått i spetsen för sitt parti i elva år. Mänskligt att döma är det dags för ett partiledarbyte under nästa mandatperiod. Självklart vill Reinfeldt helst arrangera skiftet på ett fornt socialdemokratiskt sätt. Vilket innebär att den nyvalde ordföranden i M också blir statsminister i Sverige.
Färskast är Annie Lööf. Centerledaren har endast åtta partiledardagar på nacken. Beroende på hur de första åren utvecklas för henne kommer hon att leda ett glatt eller surt Centerparti i nästa val. Hon kommer hur som helst att leda partiet 2014.
Näst mest erfarna som partiledare är KD: s Göran Hägglund och Vänsterns Lars Ohly. Båda tillträdde 2004. Ohly har anmält sin avgång till januari månad nästa år. Tecknen i skyn antyder att även Göran Hägglund kan se fram mot blomsterkvastar och avtackningsceremonier samma månad. När locket har lyfts och partidistriktsledare börjar uttala sig om ordförandens avgång; då brukar det vara kört. Det som möjligen kan rädda Hägglund är bristen på gångbara motkandidater. Oavsett partiledare så gör troligen KD sin sista valrörelse som riksdagsparti 2014.
Folkpartiets Jan Björklund firade nyligen sin fyraårsdag som partiledare. Visst finns det här och där i partiet en viss trötthet över FP: s profilering i politiken.
Partiet har en tämligen omjuk och ensidig framtoning. Betyg, katedrar, Nato, euro och kärnkraft är ryggraden i Björklunds Folkparti. Så länge opinionssiffrorna håller sig i närheten av sju procent så sitter dock Björklund säkert i sadeln.
Miljöpartiets språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin är ännu gröna i sina uppdrag. MP har några avgörande år framför sig. Valet 2010 var ett misslyckande.
Det planerade regeringsbildandet fick skjutas på framtiden. Denna framtid stavas tvåtusenfjorton. Inom den gröna rörelsen finns en växande kader av resultatinriktade och otåliga politiker. Språkrörsduon förväntas leda partiet på ett sådant sätt att MP är regeringsdugligt såväl tillsammans med M som med S. Fridolin/Romson brottas ännu med en något pubertalpräktig utstrålning. Det ligger dem i fatet. Ge dem ett par år så är de varma i kläderna lagom till valrörelserna 2014.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson har varit partiledare i sex år. Han är vad jag förstår ohotad. I och med riksdagsinträdet har SD nått sitt stora mål. Mycket mer kan de inte hoppas på. Åkessons problem är risken för söndring i den plötsligt nyrika riksdagsgruppen. Hur det än blir med den saken så kommer Åkesson att vara härförare för sina nationalistiska trupper i valet 2014.
Inför nästa val har Håkan Juholt (S) det svåraste uppdraget av alla partiledare. Socialdemokraterna är en institution i svensk politik. Trots allt elände och alla bedrövelser under de gångna åren anger drygt 34 procent (DN/Synovate i går) S som bästa parti. Ytterligare ett förlustval och ytterligare år av interna konvulsioner riskerar att knäcka institutionens makt över svenska väljares tänkande och attityder.
n n Mycket ligger därför i potten när Juholt drar upp ritningarna för 2014. Hans danska kollega Helle Thorning-Schmidt har visat att det går att göra ett halvrisigt val men ändå kunna få in en fot i regeringskansliet. Ett liknande resultat i Sverige vore bingo för Håkan Juholt.