Johannesgränd är en de korta gamla gatorna mellan Skeppsbron och Österlånggatan i Stockholm. Gränderna och gatorna är fulla av renoverade källarvalv där byråer och kommunikationsföretag gärna håller till.
Härom kvällen steg Ingvar Carlsson, Olof Johansson och Bengt Westerberg upp på en liten scen på Johannesgränd 1 för att tala om hur svensk blockpolitik möjligen kunde ha sett ut.
Jag var där.
Tillställningen var annonserad som partiledardebatt. Vilket knappast var falsk marknadsföring. Tillsammans har de tre expolitikerna 33 års erfarenhet av partiledarskap. Regeringsvanan går heller inte av för hackor. Ingvar Carlsson har utöver flera år som statsminister innehaft ett stort antal statsrådsposter. Bengt Westerberg var socialminister i Bildts regering 1991-94 där Olof Johansson var miljöminister.
De tre forna ledarna för S, C och FP var ombedda att tala om sin ”bästa valrörelse”.
Bengt Westerberg mindes gärna valet 1985. I sitt första val som partiledare drog han upp Folkpartiet till över 14 procent och "Westerbergeffekten" var född. Som politiken då såg ut var det möjligt för honom att slå både mot sossar och mot moderater. Med Folkpartiet får du både ”företag och dagis” var Bengt Westerbergs budskap till väljarna.
Exakt vilken valrörelse som Olof Johansson talade om var svårt att greppa. Sin vana trogen lät Johansson orden flöda utan någon tydlig riktning och tendens. Vilket inte ska uppfattas som ett tecken på förvirring. Olof Johansson var partiledare under en tid då Centerpartiet en mandatperiod skällde lika mycket på S som på M, en mandatperiod ingick i en borgerlig regering och en mandatperiod samarbetade mycket nära med en S-regering. Var och en förstår att med det historiska samarbetsmönstret är förmågan att uttrycka sig en smula oklart en betydande tillgång.
Ingvar Carlsson valde en smula överraskande att tala om valrörelsen 1991; det enda val som Socialdemokraterna förlorade under hans decennielånga ordförandetid. "Hade vi fått 2 procent mer än vad vi fick så var min plan att försöka bilda en koalitionsregering med Centern och Folkpartiet", sa Ingvar Carlsson.
Nu blev det inte så. S gjorde visserligen en sensationellt bra valrörelse. Opinionssiffrorna låg under 30 procent när partiet höll sitt förstamajfirande under valåret. När alla röster räknats i september var socialdemokraternas andel 37, 7 procent. Med en något starkare position för S hade planerna på en moderatledd regering sannolikt grusats. Då hade Carlssons koalitionsplaner framstått som det enda trovärdiga alternativet för att bilda en majoritetsregering där missnöjespartiet Ny Demokrati hade ställts utan inflytande.
Tanken på ett nära samarbete mellan S, FP och C var inte främmande sakpolitiskt. Ingvar Carlssons regering gjorde 1988 en stor skatteuppgörelse med Folkpartiet. Den överenskommelsen följdes av att FP 1990 gav sitt stöd till S-regeringens kontroversiella krispaket. Och med Olof Johanssons Centerparti var allt möjligt.
Blockpolitiken sprack inte 1991. Efter valet 2014 talar dock mycket för att Carlsson, Westerberg och Johansson med fördel kan kallas in som konsulter åt regeringsbildaren.