I Sverige har vi fått dras med kronisk bostadsbrist i många decennier. Det gäller inte minst hyresrätter i större städer. Det är inte ovanligt att man tvingas stå i kö i flera år för att få någonstans att bo. Samtidigt byggs det minst nya bostäder i Norden.
Problemen som bristen för med sig blir många. De är både sociala och ekonomiska. Ungdomar som vill flytta hemifrån tvingas bo hemma eftersom tillgången på bostäder är så liten. Det gör att ungdomarna inte får någon chans att bli vuxna, och det kan skapa psykisk ohälsa och frustration. Visserligen betalar vissa föräldrar en bostadsrätt åt sitt barn, men långtifrån alla har råd med det.
Ett annat problem är att till exempel myndigheter och företag får svårt att nyrekrytera arbetskraft eftersom nyanställda inte hittar någonstans att bo. Stora vinster går förlorade.
Problemet är inte unikt för vår tid, man hade ungefär samma problem i Sverige på 1960-talet. I ett TV-program inför ett val blev den dåvarande statsministern Tage Erlander (1901-1984) utfrågad om bostadsbristen. Han blev helt ställd och kunde inte besvara frågan. Men socialdemokraterna började förstå att frågan var viktig, och resultatet blev att det byggdes en miljon nya bostäder på tio år, mellan 1965 och 1975. Byggandet gick under namnet ?miljonprogrammet?.
Man kan tycka vad man vill om det estetiska värdet på många miljonprogramsområden, men det gjorde i alla fall att bostadsbristen praktiskt taget byggdes bort. Varför gör man inte samma sak idag, när bristen är minst lika stor?
I glesbygden och i Norrland finns det visserligen lediga lägenheter, men dit vill få människor flytta. Därför har dessa lägenheter fått stå och förfalla för att sedan rivas, som i Laxå, Pålsboda och Söderfors. Detta helt i onödan, många av dessa lägenheter hade kunnat restaureras för en billig peng. Dock finns det fortfarande många tomma lägenheter ute på vischan, varför inte locka folk dit istället? Varför inte öka incitamenten för folk att flytta dit genom att skapa bra kommunikationer och jobb?
Hur tror ni, kära beslutsfattare, att det känns för en kille eller tjej som kommit in på sin drömutbildning på någon större universitetsort som Lund, Malmö, Uppsala, Linköping/Norrköping eller Stockholm? Som letar med ljus och lykta efter en lägenhet men inte hittar någon? Som måste bo i tält eller i ett kollektiv? Vilken bitterhet mot samhället kan inte utvecklas hos dessa människor när man samtidigt läser om den gräddfil som välbärgade har tillgång till när det gäller bostäder?
Lösningen på problemet är enkel. Bygg bort bostadsbristen genom att bygga fler hyresrätter och sluta med att göra om hyresrätter till bostadsrätter. Hyreslägenheter blir inte automatiskt pundarkvartar. Och lär av historien; var inte rädda för att bygga ett nytt miljonprogram.
