Frågor om brott och straff är inte särskilt heta i politiken för tillfället. Det har passerat en hel del år sedan moderaterna (de gamla alltså) bedrev valrörelse med affischer där det raka budskapet var att "brottslingar ska sitta inne". Häromdagen föreslog utredaren Fredrik Wersäll justitieminister Beatrice Ask (M) att i princip alla - tidigare ostraffade - som döms till ett års fängelse eller mindre ska dömas till "villkorligt fängelse". På vanlig svenska betyder det att de ska avtjäna sitt straff utanför fängelsemurarna. Skälen är i huvudsak ekonomiska. Fängelseplatser har dygnspriser som få lyxhotell kan överträffa.
Det är dock inte bara pengarna som talar. Det finns en slags resultatinriktad rationalitet bakom Wersälls förslag. Rätt avvägda villkorliga insatser kan på goda grunder antas bidra till att de tidigare ostraffade personerna inte återkommer i kriminalregistret. Helt oproblematiskt är förslaget emellertid inte. För en förstagångsförbrytare krävs det ett ganska grovt brott för att dömas till ett års fängelse. En reform som innebär att alla dessa brottslingar får avtjäna sina brott i frihet kan komma på kant med det som brukar kallas för det "allmänna rättsmedvetandet". Den pågående uppgraderingen av hänsyn till brottsoffren kan också komma att skadas av en ökad användning av villkorligt fängelse.
Möjligen balanseras saker och ting av att utredaren även föreslår att återfallsbrottslingar ska straffas hårdare än i dag. Vilket också är en rimlig reform. En ökad användning av villkorliga domar för tidigare ostraffade måste på något sätt kompletteras med ökad användning av ovillkorliga och upptrappade fängelsedomar för tidigare straffade. Utan en sådan balans i utbudet av straffmöjligheter skulle rättsstaten riskera att hamna i en riskabel konflikt med vad människor i allmänhet anser vara rätt och riktigt. Och då kan brott och straff snabbt och snart vara en het politisk fråga igen.