Mona Sahlin har talat klarspråk med LO. På ett möte med fackets representantskap konstaterade Sahlin att "vi är den arbetarrörelse som ratades av dem som har ett jobb". Hon slog också fast att "alla dörrar" står öppna i den sökande diskussion om Socialdemokratins framtid som nu förhoppningsvis inletts. För tydlighets skull upprepade och betonade hon att det verkligen handlar om "alla" dörrar.
Det är bra. Det är tufft. Det är nödvändigt.
Partiet behöver inte klä sig i säck och aska. Allt är inte skit och elände. Men insikten om Socialdemokratins strukturella problem kan inte bara sjunka in i partiet. Insikten måste bankas in. Därför uttrycker sig Mona Sahlin så drastiskt som hon gör.
Jesper Bengtsson är en klok skribent och författare. På Aftonbladets ledarsida den 18 augusti uttryckte han sin förundran över att S tycktes ta valförlusten med en axelryckning. "Framför allt tror jag att arbetarrörelsen inte korrekt klarat av att omvärdera sin egen självbild. Många socialdemokrater tycks utgå från att det vänder om några år, bara de fortsätter driva en politik som de vet är rätt".
Jag tror att Bengtsson slår huvudet på en av de viktiga spikarna. Mona Sahlin lägger inte fingrarna emellan.
Röster från väljare som är pensionärer och studenter är naturligtvis lika mycket värda som röster från väljare i arbetslivet. Socialdemokratins framtid ter sig dock inte särskilt ljus om dess styrkebälte framöver består av människor som lever på ersättningar från dem som arbetar. De människor som i aktiv ålder betalar för den omfördelande välfärden måste vara med på tåget. Annars kan det snart bli lite si och så med välfärden för alla.