Tove Lifvendahl är ny politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet. I måndags debuterade hon med en text som nog bör läsas som en redovisning av hennes anslag och perspektiv i politiken:
"Självberömmande frågor om varför det går så bra för Sverige äger sin plats. Men de bör följas av frågorna om vad som skulle kunna bli bättre, och vad som inte är bra."
Den borgerliga regeringen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet ska kort sagt inte räkna med att alltför ofta smekas medhårs på Svenskans ledarsida. Business as usual, således.
Tove Lifvendahls företrädare på chefredaktörsstolen PJ Anders Linder kom med åren att utveckla mästartakter i genren borgerlig kritik mot Alliansens sätt att bedriva borgerlig politik.
I en vänbok till PJ Anders Linder "Den borgerlige optimisten" som utkom i samband med dennes 50-årsdag 2012 sammanfattade Håkan Tribell från Timbro vad han anser vara borgerlighetens problem:
"Borgerligheten befinner sig för tillfället i en paradoxal situation. Den genomlider en identitetskris samtidigt som den står på toppen av sin förmåga."
Fredrik Reinfeldt har redan slagit rekord som längst sittande borgerlig statsminister i modern rösträttstid. Men vad har det blivit av alltihop mer än jobbskattavdrag, platt-tv till Kronprinsessan, ideliga konflikter med särintresset näringslivet, idétorka, enveckasförsvar och hiskeliga affärer i statliga bolag?
Det är sådana frågor som den borgerliga politikens interna kritiker sliter med.
Inför sitt tillträde som politisk chefredaktör intervjuades Tove Lifvendahl på den egna tidningens kultursidor. I intervjun (4 augusti) ger hon sin syn på politikens brister av idag:
"Jag kan (--) se att Moderaterna blivit både makten och systemen. Det är inte konstigt, men samtidigt kan inte partierna bara debattera vem som kommer att ta mest ansvar för jobben och välfärden. I grunden finns stora ideologiska skillnader, som nu döljs av att företrädarna vill vara statsmannamässiga förstekamrerer."
Slängen mot den moderata ledarduon Fredrik Reinfeldt och Anders Borg - "statsmannamässiga förstekamrerer" - är legio i sådana här sammanhang. Dilemmat tycks vara prekärt. Desto mindre borgerligt Reinfeldt/Borg uppträder, desto populärare blir de hos medborgarna och desto svagare entusiasm väcker de hos borgerliga ideologer och tänkare.
Som erfaren och ärrad socialdemokrat känner jag väl igen problemställningen och den från och till uppblossande längtan efter "stora ideologiska skillnader" i politiken.
Ett möjligen nedslående faktum är dock att det har gått illa då S vid enstaka tillfällen lämnat huvudspåret - ansvar för jobben och välfärden - till förmån för ideologiska övningar som löntagarfonder och samarbeten med oreformerade vänsterpartier.
Tove Lifvendahl sätter fokus på det som "inte är bra" i samhället. Det är klokt. Till det som är minst bra hör emellertid just jobben och välfärden. Ska borgerligheten lösa upp sin "identitetskris" på ett vettigt sätt så är det just när det gäller jobb och välfärd som Alliansen behöver ha en spark i baken.