Carl Bildt ingår i flera exklusiva sällskap. Han är en av endast fyra moderata statsministrar. Han är dessutom en av ytterst få statsministrar som återkommit på nya poster i efterkommande regeringar.
Under årens lopp har det ofta klagats på Bildts alltför ”akademiska” framtoning. Tommy Möller berättar, vilket var nytt för mig, att Bildt i stort sett saknar akademisk utbildning. Några strökurser här och där; det är allt. Bildt är ett ”autodidakt underbarn”, skriver Möller; hans ledarskap kännetecknas mer av politisk fingertoppskänsla för egna sympatisörers behov än av intellektuell förståelse för sina motståndares argument.
I Tommy Möllers text anar jag en slags berättelse om de borgerliga partiernas förhållande till regeringsmakten. Regeringarna 1976-82 var politiskt tämligen misslyckade. Efter 44 års obrutet s-styre räckte det dock med ”att solen går upp och att tågen går som vanligt” även utan sossar vid makten.
Carl Bildt var en systemskiftespolitiker. Trots djupa ekonomiska problem genomförde han ett stort antal strukturella reformer som bröt mot den svenska traditionen. Skattesänkningar, friskolor, avregleringar, höjda egenavgifter och mer privat sparande i pensionssystemet är exempel på Bildtpolitik som lever kvar i våra dagar.
Regeringen Reinfeldt har i sin tur utropat sig som en samhällsbärarregering som retoriskt hyllar kollektiv som LO och socialförsäkringar samtidigt som dessa kollektiv myrsteg för myrsteg undergrävs i praktiken.
Innan jag dör skulle jag vilja läsa en samlingsbox om Sveriges utrikesministrar under 100 år. Hur skulle Bildt stå sig i konkurrensen tro?
Bildt i backspegeln
Tommy Möller är professor i statsvetenskap. I Albert Bonniers samlingsbox ”Sveriges statsministrar under 100 år” har Möller förärats uppgiften att skriva om Bildt som åren 1991-94 stod på Rosenbads kommandobrygga.
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.