Håkan Juholt är partiledare för Socialdemokraterna. Juholt bor i Västertorp söder om Stockholm. Under 33 minuter igår agiterade han från en scen på Lugnets Parklek i Västertorp. Omgiven av barnfamiljer, ballonger, korvgrillar, partiveteraner och stockholmare av alla de slag, manade Håkan Juholt till social sammanhållning.
Jag var där.
Ledare
Han är en effektiv folkmötestalare; inget snack om den saken. Den stora publiken var med på noterna.
Sedan Håkan Juholt valdes till partiledare i mars har jag hört honom tala en handfull gånger. Talen har inte varit identiska. Men talens budskap är entydiga: socialdemokratin står för något helt annat än vad den borgerliga regeringen gör. Inget fel i det. Tvärtom; upprepning och tydliga skillnader är helt rätt och riktigt för den som vill nå ut.
I sammanfattning är Juholts credo att understryka människors beroende av varandra. Medan den borgerliga regeringen gör allt vad den kan för att människor ska uppfatta varandra som kunder och konkurrenter så vill Juholt att vi ska förstå hur beroende vi är av varandra som medmänniskor.
Mitt budskap är synnerligen modernt, sa Juholt vid i vart fall tre tillfällen i sitt tal i Västertorp. Dessa upprepningar får mig att hissa en liten varningsflagg. Behovet av att skriva folk på näsan att det man säger är modernt antyder att man innerst inne är orolig för att det man säger ska uppfattas som lite omodernt.
Den socialdemokratiska samhällsmodellens kärna är att människors beroenden av varandra har byggts in i offentliga system där förmåner och skyldigheter fördelas på ett storskaligt sätt. De flesta av oss vanliga dödliga har tämligen vaga begrepp om hur fördelningen går till. Skatter skickas in till det allmänna och det allmänna skickar ut fördelade förmåner. Så länge allt fungerar så tiger hälsan still. Välfärdssystemet är tämligen stabilt. Nackdelarna uppkommer då saker och ting inte fungerar enligt människornas förväntningar. När väntetiderna till sjukvården blir för långa, när äldreomsorgen känns otillräcklig, när skolornas resultat faller, när sjukskrivningarna stiger till rekordhöjder i ett av världens rikaste välfärdsländer, när arbetslösheten växer och när järnvägens räls riskerar att rosta sönder; då öppnar sig dörrar för utmanande modeller.
Det är det vi upplever nu.
Håkan Juholts problem är bristande reformiver. I sitt Västertorpstal radade han upp problem och skevheter i samhället. Det gjorde han bra. Det är dock inte trovärdigt att ge en relativt kortvarig borgerlig regering och en handfull riskkapitalbolag hela skulden för dåliga skolresultat, äldreomsorgsbrister, tågförseningar, barnfattigdom, brist på parklekar, ungdomsarbetslöshet och långsam utbyggnad av tunnelbanan i Stockholm. Sverige är ett i hög grad Socialdemokratiskt präglat samhälle. Människors beroenden av varandra har i allt väsentligt omhändertagits av Socialdemokratiska modeller och offentliga system.
Jag sympatiserar med Juholts starka appell för gemenskap och mänsklig solidaritet i samhället. Jag önskar mig inte en Juholt som rullar sig i överdriven självkritik. Men det skulle inte skada med en och annan blinkning om att det behövs reformer för att de offentliga och kollektiva systemen ska svara upp mot samhället av i dag.
Widar Andersson