Bäst snigel vinner
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I ett etablerat regeringsparti som socialdemokraterna, med en kärnväljarbas som omfattar en tredjedel av väljarna, är det däremot betydligt glesare med fastlåsta och eviga ställningstaganden.
Ledare
Förre partiordföranden Göran Persson liknade en gång sitt parti vid en snigel. Han talade på den s k Tillväxtkongressen i april 2004. Kongressen var i sig själv ett exempel på att man alltid måste vara beredd att laga efter läge. Syftet med kongressen var egentligen att välja Anna Lindh till ny partiordförande. Vansinnesdådet på NK hösten 2003 satte stopp för det. Göran Persson fick bita ihop, försöka ta nya tag och sega sig fram ytterligare ett par år.
Perssons ord om sniglar och politik föll så här: ”Minns ni Günter Grass snigel? Det är en klassisk bild av den socialdemokratiska reformismen: en snigel med sugfoten fast förankrad i verkligheten och känselspröten spelande mot den framtid som den i sakta mak är på väg mot.”
(Det är Günther Grass ”Ur en snigels dagbok” (1973) som Persson syftar på. Snigeldagboken bygger på Grass period som valarbetare för de tyska socialdemokraterna.)
Inget av Sveriges små partier skulle drömma om att med stolthet jämföra sig med en snigel. I det lilla 5-6 procentspartiet spelar känselspröten biroller. Det lilla partiet vet redan vad som är rätt och riktigt.
Det är inte helt lätt för stora snigelpartier att gå i koalition med små besserwisser-partier. Det stora partiet går till koalitionsförhandlingarna med ambitionen att få till ett program där de flesta dörrar är öppna för vad som än kan dyka upp under den kommande mandatperioden. Det lilla partiet går till förhandlingarna med målsättningen att få igenom en eller två hjärtefrågor.
Socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet har en tung och viktig vårvinter framför sig. Ska partierna lyckas med att få fram ett dugligt regeringsalternativ så måste snigelns perspektiv få överflygla besserwissrarna. Små partier är små just därför att väljarna i gemen tar avstånd från besserwisserpartier.
Moderaterna var länge ett litet veta-bäst-parti i en för stor kostym. I val efter val marscherade de som högerspöken på den enda vägen. Och nästan varenda gång körde de i diket.
De nya moderaterna har fattat snigelgaloppen. De har insett att den som vill vara ett gott parti för många väljare, måste uppträda som ett stort parti. Snigla sig fram; inte springa. Svara på folks frågor; inte ge svar på frågor som aldrig ställts.
För några månader sedan lyssnade jag på statsminister Fredrik Reinfeldt när han talade på PRO: s kongress. ”Jag är ingen revolutionär”, sa Reinfeldt och de grånande ombuden med s-rosen på kavaj- och dräktslagen, nickade tyst bifall.
Reinfeldt anstränger sig också medvetet och enträget för att få ned det moderata partiets sugfot i de breda folklagrens verkligheter. En gång i veckan sitter han någonstans i Sverige och samtalar med undersköterskor, lärare, poliser, förskollärare, arbetsförmedlare, socialarbetare, industriarbetare, poliser Och det bär frukt. I gårdagens opinionsundersökning går m fram till nästan 28 procent. Men Mona Sahlin tycks ha fått ordning på sitt kompani. Raset har stannat upp och partiet ökar något.
Nästa års val kommer att avgöras i två deltävlingar: Vilket av de båda partierna s och m kommer väljarna att uppleva som mest tryggt, ansvarsfullt och verklighetsnära? Och vilken av de två sniglarna kan hålla bäst pli på sina små besserwisserpartners?