I vårt land anser vi att det behövs 9 år i grundskolan och 3 år i gymnasiet innan man skaffar sig en yrkesutbildning. Trots detta är det många som inte klarar att få ett jobb. Förutom ungdomar, som är födda här eller har bott här så länge att de klarar språket utan problem, har vi ett stort och växande antal som har bott kortare tid i landet. Nog verkar det uppenbart att dessa ungdomar inte gärna kan klara sej lika bra och bli fullbildade lika fort som infödda.
Av något egendomligt skäl diskuterar vi ändå som om allt borde vara färdigt efter ungefär samma antal år som "normaleleven". Men viktigast är väl ändå vad unga människor har med sej ut i livet! Det är verkligen inte huvudsaken att man har kostat samhället en viss summa utan att man kan fortsätta sitt vuxenliv med tillräckliga kunskaper och självförtroende.
Det finns lyckligtvis möjligheter utanför den ordinarie skolan, tack och lov, och en särskild lovsång bör gå till alla engagerade pedagoger, men kvar står uppfattningen att 12 år är norm. Men fundera lite över hur till exempel skolstarten kan påverka ungarna!
Vi har skolstart bara en gång per år och klumpar då ihop barn, som kan vara nästan ett år olika i fråga om utveckling, beroende på om de är födda i januari eller december. Vad är det som hindrar att man börjar höst eller vår? Förmodligen handlar det om ovilja mot att ändra ett gammalt beprövat system, för det kan ju inte bli dyrare. Vi har samma antal ungar och kan kalla klasserna likadant, enda skillnaden är att vår- och höstbarnen går i olika klasser. Skulle det inte vara dags för en diskussion om det?
Om man ändå funderar kan det vara rätt givande att prata om hur Sverige bättre skulle kunna ta vara på den språkliga kompetens som finns i landet. Vi har folk från praktiskt taget alla större språkgrupper och vi är ett litet exportberoende land. Det skulle vara roligt att veta hur många av de språken vi gör oss nytta av. Det växer upp generationer av barn, som i bästa fall har god del i både den svenska kulturen och vårt språk och i sitt eller föräldrarnas hemspråk och bakgrund. Några har möjlighet att utveckla det här vidare utöver vad familjen kan ge, men inte alla. Vi mister därmed väldigt mycket kompetens, vare sig de blir kvar här eller ej.
Vi i Sverige är inte bara ett litet välmående land, en gräddklick som flyter omkring på ett hav av problem, vi har del i ansvaret för problemen och bör därför göra vad vi kan för att förbättra. En sak vi kan åstadkomma är att ge möjligheter till utveckling och kunskapsökning även till dem som återvänder efter en tid här. Det är klok politik. Snålhet och ointresse är ett elände och för med sej enorma kostnader när det ibland leder till att unga människor havererar. Omtanke och generositet är lönsamt för alla.