Förvaltningspolitik är ett område som väcker lust och nyfikenhet hos ganska få medborgare. Detta trots att det handlar om hur vi organiserar samhället, något som påtagligt berör oss alla i vardagen. Målet är att skattepengar används väl och att medborgarna får den service som behövs. En tydlighet i ansvar och roller mellan olika nivåer och organ ger också medborgarna bättre möjligheter till inflytande, insyn och ansvarsutkrävande.
Visst är jag tillräckligt rutinerad för insikten att den förvaltningspolitiska rationalitet som tjänstemän och utredare värnar inte alltid sammanfaller med det politiskt möjliga. Kjell-Olof Feldt har formulerat varianten på temat att det ekonomiskt möjliga ofta är politiskt omöjligt – och tvärtom. Likväl är det dystert när rationaliteten så uppenbart stryker på foten. Ett paradexempel upplever vi i dessa dagar när det handlar om att minska antalet länsstyrelser från 21 till 11 som regeringens utredare Mats Sjöstrand föreslog i december.
Länsstyrelserna är regeringens företrädare i länen. Den viktigaste uppgiften är att se till att de mål som riksdag och regering lagt fast kan förverkligas utifrån regionala förutsättningar. Länsstyrelserna har försiktigt uttryckt varit med ett tag. Nådens år 1634 reformerade Axel Oxenstierna den svenska statsförvaltningen och i samband med detta inrättades länsstyrelserna. Att se över hur de fungerar i dagens verklighet är mot denna bakgrund knappast förhastat.
Sakskälen som framförs i Mats Sjöstrands utredning för en sammanslagning av ett antal länsstyrelser är tunga. De flesta objektiva betraktare noterar att dagens konstruktion är alltför sårbar. Bekymmer har på sina håll uppträtt med att rekrytera kvalificerade medarbetare och behålla de befintliga.
Mats Sjöstrand konstaterar på saklig tjänstemannaprosa att förutsättningar för länsstyrelserna att driva en god verksamhet försämrats väsentligt på senare år. Han pekar på brister i kompetens, samordning, rättsäkerhet och helhetssyn. Den reform som utredningen landar i ger starkare och effektivare länsstyrelser till en lägre kostnad.
Regeringen – i form av civilminister Stefan Attefall – har efter några månaders betänketid gett efter för de regionala särintressen som obönhörligen gör sig breda i frågor som dessa. "Det kommer inte att genomföras någon sammanslagning av länsstyrelser, åtminstone inte inom den här mandatperioden", meddelade statsrådet nyligen vid ett möte med länsstyrelsernas chefer - landshövdingarna. Det var säkerligen ett populärt besked till målgruppen och en vinstlott för de lobbyister som verkat för saken. Det är dock olyckligt ur ett medborgarperspektiv.
Den senare delen av statsrådets besked väcker vidare en del kremlologisk nyfikenhet. Sammanslagningen kommer åtminstone inte att genomföras inom den här mandatperioden. Antyder Attefall med denna brasklapp förändrade politiska realiteter redan under nästa mandatperiod som står för dörren?
Är det i så fall hans egna allianskollegor som ska ändra uppfattning eller förebådar ministern rentav ett regeringsskifte? Allra enklast hade förstås varit att genomföra kloka och rationella förslag oavsett mandatperiod.