Fattiga barn och rapporter om barnfattigdom vållar alltid debatt. Det är bra. Så ska det vara. Den dagen vi likgiltigt rycker på axlarna åt barn som far illa; den dagen är det illa. Det gäller dock att vara varsam med rapportförfattandet och utspelen. Larmrapporter kan bli en politisk stapelvara.
Rädda Barnen hävdar att 220 000 barn är fattiga i Sverige. Det betyder att de antingen växer upp i en familj där två vuxna har högst 18 000 kronor i månaden att leva på. Eller lever med en ensamstående förälder med 11 000 eller mindre i månadsinkomst. Det nya med denna rapport är att Rädda Barnen riktar kritik mot för låga underhållsbidrag och för låg grundnivå i föräldraförsäkringen.
Det finns säkert anledning att se över nivåerna i dessa och andra ersättningssystem. Tankarna leder dock fel om vi ensidigt fokuserar på det allmännas försörjning av barnen. Grunden bör alltid vara att stödja och sporra de som blir föräldrar att kunna ta ansvar för sin familj. Inkomster av eget arbete är oslagbart för den som strävar efter ett mer jämlikt samhälle med färre fattiga barn än vad vi har i dag.