Presidentvalet i Egypten illustrerar de svårigheter som demokratianhängarna i Mellanöstern ställs inför när de ska försöka omsätta framgångarna från den arabiska våren i konkret politisk verklighet. I brist på egna trovärdiga kandidater, tvingas de välja mellan kandidater som antingen har rötterna i den gamla regimen, eller som förts fram och stöds av det Muslimska brödraskapet och andra religiösa grupperingar.
Världen enligt Torsten
Ungdomarna på Tahrirtorget saknar politisk erfarenhet, och det tar tid att skapa förtroende. Den gamla regimens folk har erfarenhet och ett politiskt nätverk. Det är heller inget större fel på kandidater som t ex Amr Moussa (75), som varit chef för Arabförbundet, eller Ahmed Shafiq (71) som var en duktig fackminister under Mubarak och ledde en kortlivad övergångsregering. Utom just att de varit Mubaraks män och inte står för någon förnyelse.
De religiösa (islamistiska) kandidaterna med den 60-årige läkaren Abd al-Futuh i spetsen är oprövade kort. Men de har bakom sig en lång kamp mot den egyptiska diktaturen på den tiden Muslimska brödraskapet utgjorde den enda organiserade oppositionen i landet, och de har betydande folkligt stöd. Brödraskapet vann en svepande seger i parlamentsvalet i början av året, och många skräms av perspektivet att både presidentposten och parlamentet skulle falla i händerna på islamistiska grupper. Men erfarenheterna från andra länder tyder på att islamisterna är mer intresserade av affärer än av religion när de väl får politiskt inflytande.
Det finns andra hot mot den spirande egyptiska demokratin som är mer akuta, t ex militären som fortsätter att vara en stat i staten. Kommer de militära ledarna verkligen att överlämna makten (och privilegierna) till en civil ledning, och vad blir i så fall priset? Ett annat hot är den ekonomiska krisen i landet. Får den nya civila ledningen inte bukt med de ekonomiska problemen, inklusive den utbredda korruptionen, lär den inte bli långlivad. Den måste också göra något åt den fysiska otrygghet som många egyptier upplever. Ett islamistiskt styre som ägnar sig åt att tvinga på egyptierna religiösa lagar i stället för att lösa deras akuta vardagsproblem, får det hett om öronen. Ökat kvinnoförtryck sätter inte fart på ekonomin.
Hur valet än slutar, är det viktigt att väljarnas utslag respekteras av både egyptierna och omvärlden. Det är stort steg i rätt riktning att fria val kan hållas i Mellanösterns folkrikaste land, och ett demokratiskt Egypten kan bli en modell för hela regionen. En fredlig övergång till civilt styre i Egypten kan påskynda den demokratiska utvecklingen i resten av Nordafrika och Mellanöstern. Från Marocko i väster till Saudiarabien och Iran i öster, Syrien i norr och Sudan i söder. Ökensanden bränner under de kvarvarande diktatorernas fötter.