I fredags deltog Anders Borg i en särskild anordnad riksdagsdebatt om den ekonomiska politiken. Jag var där.
Det var en påtaglig skillnad mellan Borg i riksdagen och Borg i radion. I riksdagen föreföll finansministern vara oklokt nonchalant. I radion var Anders Borg klokt engagerad.
LedareI mitt huvud snurrade Ekots fråga; har Borg greppet eller vet han inte riktigt vad han ska göra? Det sistnämnda förefaller vara mest troligt. Vet nån vad som ska göras? Tunga industriländer som Tyskland och Sydkorea tappar produktion i fasansfull takt. På bara några månader har Kina tappat 25 procent av sin export. Läget i Estland och Lettland förvärras för var dag som går. Tillvästen har snabbt fallit med mer än tio procent. I USA har varenda investmentbank försvunnit. Små, men industriintensiva länder som Sverige och Finland, drabbas mycket hårt. Fortsätter nedgången i industriproduktionen i samma takt som den gör nu så har vi nästan ingen industri kvar till jul. Så illa är det. Det Anders Borg och alla vi andra kan göra är att hoppas att botten snart ska vara nådd. Debatten om den ekonomiska politiken handlar därför inte så mycket om krisen och lågkonjunkturen som sådana. Utan snarare om vilken politik som är bäst för att lindra krisens skadeverkningar på arbetsmarknaden, välfärden och företagsamheten. Thomas Östros förde ordet för Socialdemokraterna i fredagens riksdagsdebatt. Han gick till hård attack på Borg. "Du har ett personligt ansvar för att 500 000 människor står utanför a-kassan", sa Östros. Han anklagade också Anders Borg för att på "lånade pengar" ha genomfört stora skattesänkningar för folk med höga inkomster. Samtidigt som en miljon löntagare nu får kraftiga avgiftshöjningar på sina arbetslöshetsförsäkringar. "Borgs bonusar" till höginkomsttagare och rika fastighetsägare förvärrar krisen och fördjupar orättvisorna, sa Östros.
Finansministern intog en väldigt distanserad attityd i riksdagsdebatten. Han hänvisade till "sakliga" bedömningar av regeringens ekonomiska politik. Enligt Anders Borg har såväl EU-kommissionen och OECD givit regeringen högsta betyg för krishanteringen. Han viftade undan de tre oppositionspartiernas förslag om satsningar, utbildningar och investeringar. En oansvarig "utgiftsorgie", sa Borg och bemödade sig inte om att ta någon debatt i sak. Makthavare gör ofta just precis så. Betraktar oppositionens krav och skäll med ett milt överseende typ "lek på i sandlådan ni; jag har fullt upp med att ta ansvar".
Den där distanserade stilen är väl inte Anders Borgs bästa gren. Han är i själen en debattör och frontspringare. Vilket han visade hos Tomas Ramberg i Ekots lördagsintervju. Han kritiserade Svenskt Näringsliv för att vara "tondöva" för de påfrestningar som människor och samhälle utsätts för just nu. Sveriges arbetsmarknad är väldigt "flexibel" sa Borg. Med alla varsel som viner genom luften uppfattar säkert många människor att arbetsmarknaden rentav är för flexibel, sa Borg. Han gjorde ingen hemlighet av att han ansåg det vara mindre begåvat att - som Svenskt Näringsliv - stranda förhandlingarna om LO på krav om stora förändringar i arbetsrätten. Anders Borg argumenterade också klokt och övertygande om bankernas samhällsansvar. Han gjorde klart att det finns såväl "vänliga" som "ovänliga" vägar för bankerna att samarbeta med det allmänna. Ytterst finns ett regelverk som gör det möjligt för staten att "ta över" ägandet i bankerna.
I riksdagsdebatten var Anders Borg som sagt betydligt mer övergripande och detaljsvag. Men det är väl så att han inte har så mycket att säga för tillfället. Regeringen arbetar intensivt med vårbudgeten. Där lär komma ökade statsbidrag till kommuner och landsting.
Säkerligen också vissa särskilda satsningar på arbetsmarknadsutbildningar och ökade anslag till offentliga investeringar. I lördagsintervjun med Ekot sa Anders Borg att i lågkonjunkturer betyder " arbetslinjen arbetsmarknadspolitik". Vid sidan av mer strategiskt borgerliga reformer - försämringar av a-kassan, hårdare regim i sjukförsäkringen och rejäla skattesänkningar för folk som arbetar - anstränger sig alliansregeringen för att lägga sig så nära traditionell socialdemokrati som möjligt. Och det är ju inte så konstigt. En stor del av svenska folket gillar mycket av det som S står för. Bästa sossen vinner valet 2010. Just nu leder Östros variant av socialdemokrati i opinionen. Borgs lättborgerliga arbetarparti har dock tätkänning. Debatten i den ödsliga plenisalen i fredags lär väl inte göra några större avtryck i opinionen.Men Thomas Östros var på hugget och utstrålade iver och lust att regera, förändra och förnya. En sådan attityd är nästan aldrig fel. Anders Borgs mer upphöjda och kyliga attityd är tänkt att signalera trygghet och klokskap. Det kan kanske fungera. Men risken är överhängande att han och regeringen istället framstår som nonchalanta. I Ekots lördagsintervju var Anders Borg mer offensiv. Hans kritik av Svenskt Näringsliv som ett "särintresse för mycket rika personer" påminde starkt om den dåvarande finansministern Göran Perssons attack på LO på hösten 1994. "LO är ett särintresse bland andra", sa Persson när han ville göra klart att regeringen tänkte göra allt vad som stod i deras makt för att sanera den ekonomiska krisen.
Anders Borg har faktiskt flera drag gemensamt med Göran Persson. Någonstans i skärningspunkten mellan klokskap och nonchalans kommer det att avgöras om Borg blir lika lyckosam som Persson.