Alltid redo för attack
Ständigt på hugget. Landshövding Björn Eriksson går på DN debatt till storms mot den statliga förvaltningspolitiken. Arkivbild: Anita Kjellberg
Foto: Kjellberg Anita
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Björn Eriksson är nestor bland landets landshövdingar. Som få andra har han använt sitt ämbete för att påverka och bilda opinion i angelägna samhällsfrågor. Eriksson är förbannad - ursäkta svordomen men det är precis vad landshövdingen är - på att staten organiserar sina verk och förvaltningar utan att ta någon större hänsyn till medborgarnyttan. Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Polisen och andra statliga myndigheter med omfattande medborgarkontakter, rullar på i sina egna hjulfåror och stuprör. Ur ett medborgerligt perspektiv vore det betydligt mer effektivt om staten tog ett ansvar för att de olika myndigheterna samverkade med varandra ute på fältet. Samarbete med kommunala och landstingskommunala verksamheter borde dessutom vara en självklar sak för den statliga förvaltningen.
I stället råder en "renodlingsförbannelse" i den statliga byråkratin. Myndigheternas bristande regionala samverkan går igen i regeringens inre organisation. En mängd fackministrar utan inbördes rangordning har "renodlat" ansvar för specifika samhällsområden. Ute i det verkliga livet lappar många av dessa samhällsområden över varandra. Exempelvis har företagande, arbetsmarknadsutbildningar, infrastruktur, sjukvårdens tillgänglighet och brottsförebyggande insatser många lokala och regionala beröringspunkter. Men verklighetens omständigheter gör inga större avtryck i regeringens organisation.
Björn Eriksson föreslår att regeringen formar ett inre kabinett med ett litet antal statsråd som var och en har ett samlat ansvar för ett större samhällsområde. Motsvarande ansvarsområden skulle också styra statens verksamhet ute i regionerna. Landshövdingen har rätt. Hans envetna slit för en effektiv och verklighetsanpassad statlig styrning lär dock inte hinna ge utdelning innan han lämnar över landshövdingeklubban till sin efterträdare. Men när och om staten äntligen reformerar sig, så ska vi inte glömma att det var en man från Linköpings slott som tog striden för förändring och förnyelse.