Borgerligheten hade i decennier plågats av inre stridigheter. Oenigheten är en av de viktigaste förklaringarna till socialdemokraternas tidigare och totala dominans i politiken.
Transformeringen av M från gamla och till nya var en viktig hörnsten för alliansen. Men inte den enda. Folkpartiet rörde sig bort från socialliberalismen. Samtidigt blev Centerpartiet mer marknadsliberalt influerat.
Socialdemokraterna var inte på hugget när nya M och alliansen började ta form. Ledande socialdemokrater det mest som ett PR-trick utan djup och innehåll. "Samma gamla höger" var ett vanligt omdöme när nya moderater kom på tal i S-kretsar. Så gick det som det gick.
Alliansen var ett genidrag från de borgerligas sida. Socialdemokraterna berövades två av sina främsta vapen. Att som tidigare hänvisa till den borgerliga oenigheten höll inte längre. Dessutom försvann möjligheten att gå in i valrörelsen med den klassiska parollen "vi eftersträvar en socialdemokratisk regering och är beredda till samarbete med alla partier utom moderaterna."
Med FP, C och KD instängda i en allians med M fanns bara MP och V kvar för S.
Valet 2006 resulterade i en majoritetsregering för alliansen. De rivstartade på sina tre profilområden. Skatten på arbetsinkomster sänktes i flera steg, villkoren i a-kassan stramades upp och betydande reformer genomfördes i sjukförsäkringen. Som allt annat överordnad norm rådde "ordning och reda i statsfinanserna." Tidigare borgerliga regeringar hade påfallande ofta ändat i ekonomiska förfall. Detta skulle inte upprepas.
Siktet var inställt på att steg för steg utmana S i klassen "mest naturliga regeringsalternativ." Valet 2010 blev en framgång. Men likafullt en besvikelse. Majoriteten i riksdagen förlorades. Alliansen fick ägna sig åt på-stället-marsch. Det gjorde dock inte så mycket eftersom socialdemokraterna samtidigt rusade bakåt och nedåt under en smått sanslös period. Sedan drygt ett halvår tillbaka är S med i matchen igen. Stefan Löfven och den nya partiledningen utmanar på allvar alliansen. Vilket märks.
Regeringens budget för 2013 tenderar att bli en relativ orgie i utgifter och satsningar. Möjligen har finansminister Anders Borg fått räkna upp tillväxtprognoserna i överkant för att ge trovärdighet åt utgiftsökningarna; det är i vart fall en möjlig slutsats av de betydligt lägre prognoserna från Konjunkturinstitutet och andra ekonomiska bedömare. Är det så att regeringen chansar om tillväxten framöver så behöver de ha turen på sin sida. En regering som missköter ekonomin är rökt.