I Linderborgs inlägg, i Aftonbladet, har ryske diktatorn Lenin förvandlats till en ädel pacifist och förespråkare av en ny kultur präglad av "dialog". När bland andra den socialdemokratiske skribenten Olle Svenning ställt liknande fantasier mot fakta har Linderborg i sin brist på argument blivit medvetet luddig. Den Linderborg som tidigare i år, i Aftonbladet, inte drog sig för att jämföra Göran Hägglund med den norske terroristen Anders Behring Breivik, har under den senaste debatten, i samma tidning, återkommande betonat hur historien kring Lenin minsann är "komplex".
Detta bör ses i ljuset av Linderborgs upprepade försök att relativisera kommunistiska förföljelser. Det uppdrag som givits Forum för levande historia att upplysa om kommunistiska regimers brott mot mänskligheten har alltid utgjort ett rött skynke för Linderborg, som 2006, i Aftonbladet, efterlyste större fokus på dem hon påstår att den kinesiske diktatorn Mao "räddade" (istället för de miljontals han faktiskt lät mörda). Med en retorik som tydliggör hennes demagogiska försök att brännmärka alla sina kritiker har Linderborg dock nyligen, i Aftonbladet, förklarat att det minsann är "den borgerliga mobben" (till vilken hon bland andra räknar ovan nämnde socialdemokrat Svenning) som "ideologiserar historien bortom vetenskaplighet".
Till detta kommer ett obehagligt överseende med politiskt motiverat våld - så länge förövarna och offren är de "rätta". Samma Linderborg som kallar sig "yttrandefrihetsfundamentalist" har tidigare, i Aftonbladet, sagt sig "imponeras" av dem inom den politiska vänstern med sådan "moralisk resning" att de är beredda att möta demonstrerande fascister med våld. Allt icke-amerikanskt våld i Irak (som främst drabbat civila) samt attentat begångna av den västtyska terrororganisationen RAF har av Linderborg, i Aftonbladet, framställts som legitimt "motstånd". I den senaste debatten visar Linderborg liknande tendenser - hon säger sig "förstå" hat, så länge det slår mot "de privilegierade" i hennes svartvita världsbild.
Linderborgs användning av nyckelord säger även den en hel del. Att påtala att oktoberrevolutionen 1917 var en kupp är, hävdar Linderborg i Aftonbladet, "tidstypiskt" för ett Sverige i vilket hon påstår att hon själv och andra "systemkritiker" utsätts för förtryck. Väldokumenterat - och faktiskt - sådant i Lenins Ryssland gör hon sitt bästa för att undvika. I Aftonbladet hånar Linderborg ledande socialdemokrater som Hjalmar Branting, och försöker fästa läsarnas uppmärksamhet vid de "utrensningar" i egna led hon felaktigt hävdar att dessa genomförde. Faktiska utrensningar i kommunistiska led - historiskt sett legio - ignoreras, bagatelliseras eller försvaras.
I början av 1900-talet valde den svenska socialdemokratin reform, parlamentarism, pragmatism, kompromiss och samarbete över partigränser framför den revolution, diktatur, dogmatism samt de ökade sociala spänningar och (väpnade) konflikter Lenin och hans gelikar förespråkade. Detta har Linderborg, då som nytillträdd kulturchef för Aftonbladet (2009), betecknat som ett "historiskt misstag".
Den senaste debatten har återigen påmint om det skandalösa i att kulturchefen på Sveriges största socialdemokratiska tidning legitimerar vissa former av politiskt motiverat våld, tar avstånd från socialdemokratins utveckling efter 1917 (läs: demokrati), öppet hånar socialdemokratiska ledare och använder varje tillfälle att hylla kommunismen. Ännu en gång betonas vikten av att opinionsbildningen i socialdemokratiska organ vilar på just socialdemokratisk grund.