Den röda tråden i ledarsidestexterna kommer att utgöras av några av de rapporter som beteendevetaren Eva Nilsson Lundmark och nationalekonomen Ingvar Nilsson tagit fram under sin långa gärning i utanförskapsfrågor. De har samarbetat med kommuner, polisen, andra statliga myndigheter och näringslivet. (Serien inleddes söndagen den 18 juni och pågår till den 20 augusti.)
I rapporten "Vi kan om vi vågar" redogör författarna för sina många och gedigna erfarenheter från arbete mot våld, utanförskap och otrygghet i Södertälje. I Södertälje finns lång erfarenhet av att arbeta mot det kollektiva destruktiva våldet. Ingvar Nilsson och Eva Nilsson Lundmark förklarar att det inte finns några "standardmodeller" att överföra till andra städer och orter som vill vandra i Södertäljes fotspår. Framgångar och motgångar är så beroende av en mängd lokala betingelser att det inte låter sig överföras mellan platser. Däremot finns det ett antal "principer" för ett strukturellt och långsiktigt arbete. Författarna tecknar en "färdplan" eller "vägbeskrivning" för vad man kan göra på kort och lång sikt.
Det första och viktigaste är att stoppa det akuta våldet och dess främsta orsaker. Och "kanske ännu viktigare att återerövra det offentliga rummet" från de kriminella. Vilket jag tror är mycket viktigt. För många år sedan hade jag en smått magisk upplevelse i det häradet. På Brunnsparken i Göteborg stod ett gäng råbarkade skinnskallar med nazistlutning och spelade vikingarock på en bergsprängare. De behärskade verkligen det offentliga rummet i Brunnsparken. Folk tog långa cirklar runt de ganska obehagliga typerna. Ingen sa något. Av en slump passerade jag förbi platsen där de stod. Jag stannade till och snart stannade en och ytterligare en person till. Snart var vi många som bara stod där och ett, tu tre så började vi snedda över Brunnsparken precis som vanligt. Skinnskallarna var snart helt osynliga där de stod i folkvimlet och de fick lomma iväg. Känslan inom mig var så stark. En skitsak i det stora hela förstås. Inte särskilt heroiskt eller märkvärdigt alls. Men helheterna i verkligheterna består av en massa skitsaker i det stora hela. Få av oss är särskilt heroiska eller märkvärdiga. Vilket inte hindrar oss från att kunna erövra offentliga rum och känna oss lite stolta.