Söndagstidningens ledarsida kommer i sommar att bjuda på fördjupade och breddade resonemang om de stora och sammansatta samhällsproblem som vi under de senaste åren vant oss vid att karaktärisera som gängkriminalitet och/eller dödligt skjutvapenvåld. Den röda tråden i ledarsidestexterna kommer att utgöras av några av de rapporter som beteendevetaren Eva Nilsson Lundmark och nationalekonomen Ingvar Nilsson tagit fram under sin långa gärning i utanförskapsfrågor. De har samarbetat med kommuner, polisen, andra statliga myndigheter och näringslivet. (Serien inleddes söndagen den 18 juni)
I sin rapport "Vi kan om vi vågar" tar Nilsson och Nilsson Lundmark oss med till Södertälje; en plats i världen där de har lång bakgrund och goda personliga och professionella kunskaper. Styrkan i deras arbete och perspektiv är att de ser på verkligheterna ur tre perspektiv. Dels de kriminella i sig själva, dels de ungefär sex procent av den svenska befolkningen som bor i någon av utsatta förorterna och för det tredje de 94 procent av invånarna i Sverige som bor på andra platser än dessa förorter. Alla blir berörda av skjutningarna och kriminaliteten. Men berörda på olika sätt. Nilsson och Nilsson Lundmark väver samman dessa tre verkligheter till ett gemensamt uppdrag. Vilket är helt nödvändigt om arbetet ska bli långsiktigt framgångsrikt. Samhällsperspektivet hos de båda författarna är inget "flum"; alltså inget "istället för" att slå hårt mot kriminaliteten som sådan. Tvärtom skulle jag vilja säga. Eftersom alla blir berörda av den kriminella utvecklingen så är alla berörda.
Inledningsvis konstaterar de i sin rapport att det har gjorts mängder med insatser mot utsatta områden under de senare decennierna. I regel med "måttligt eller ringa resultat". Bristen på resultat beror enligt författarna i huvudsak på att insatserna varit "för små", varit enbart "reaktiva", man har kommit för sent in i bilden, den "genuina delaktigheten" hos de berörda människorna har varit för låg och tidsperspektivet har var varit för snävt.
Södertälje är ett intressant exempel att lära av eftersom "hela samhällsapparaten varit invaderad av en maffialiknande kultur." Vilket gjorde arbetet extra svårt, skriver Nilsson Lundmark och Nilsson. Initialt visste de inte vilka politiker och tjänstemän som gick att lita på och vilka som kom från den "mörka sidan." Sådant här är man inte van att läsa om i rapporter från svenska kommuner. Vilket understryker att rapportförfattarna inte väjer för obehagliga verkligheter.