En trend för stunden är att försöka transformera diskussionen om migration till något slags klassisk jämlikhetsdebatt. Jämlikhet beskrivs som ett politiskt projekt som stod i zenit på 1980-talet och som därefter - som resultat av "högerpolitik" á la M och S och SD - har drivits i fördärvet.
Sådant som gängkriminalitet hänförs som effekter av denna jämlikhetsfördärvande politik. Resonemanget kräver att den svenska välfärdsstaten förtalas: Skolorna skåpas allmänt ut som dåliga, välfärden döms ut som anorektisk och solidariteten beskrivs som en försvunnen storhet. Vänstern adderar således ett påhitt om svensk välfärd/jämlikhet till sin inledande förnekelse av invandringsproblemen. Det kändes som om Socialdemokraterna under en period var på väg att knyta an till den vingliga vänsterretoriken i dessa tunga frågor.
S har under senare år hattat mellan olika ståndpunkter i migrationsfrågan. Kovändningar och halvvändningar i frågor som politiskt positionerar växande väljarskaror är alltid ett otyg. Nu känns det emellertid som om statsminister Stefan Löfven mer genomtänkt och målmedvetet har startat en glidande vandring in mot mer stadigt vettiga ståndpunkter. Det är välkommet. Hänsynen till C och MP bör i förnuftets namn göra halt vid sådana beteenden som i grunden hotar det större partiets moraliska och politiska fundament.
Jämlikheten i Sverige har försämrats, så är det. Bristerna har dock inte ramlat ner från himlen. Den starkast bidragande orsaken till jämlikhetens brister är att det bara under det senaste decenniet har flyttat in över en miljon människor till Sverige från i huvudsak fattiga och underutvecklade regioner. I Sverige hamnar många i lång arbetslöshet och bidragsförsörjning. De hamnar i samma ansträngda förorter och skolor som de som kom året före och de som kommer året efter. Då ökar ojämlikheten i samhället.
En politiker på vänsterkanten mejlade mig nyligen. Han invandrade till Sverige 1983 och då "fanns det solidaritet och starka fackföreningar" skrev han. Men det finns inte kvar nu, skrev han. Jag svarade att 1983 fick 10 293 människor uppehållstillstånd i Sverige. Varje år efter det har det kommit fler. I år har det fram till i augusti beviljats över 60 000 uppehållstillstånd. Solidaritet är ett ömsesidigt förhållande. Blir det för många som ska ha så blir det färre som kan ge mindre åt fler. Så hänger det ihop.