Statsminister Stefan Löfven valde att avgå ännu en gång. Talman Andreas Norlén tar nu åter över ansvaret för att vaska fram en statsminister som kan accepteras av riksdagen. Nyval hade varit spänstigare och roligare men innerst inne vet vi ju att det mycket sällan händer sådana saker i det politiska Sverige.
Det som sker i politiken är att de två "ytterkanterna" för att låna ord av Annie Lööf, nu så sakta knuffar sig och knuffas in mot mitten. Det är helt absurt att försöka hålla en tredjedel av riksdagen utanför makt och inflytande. Vilket misstroendeomröstningen var ett tydligt kvitto på. När V och SD enas så styr de. Det vet alla nu. Steg för steg kommer Sverige att få en riksdag som speglar Sverige på ett bättre sätt än idag. Förmodligen är det nu Vänsterpartiet som står längst fram för att glida in från sin vänsterkant och in mot mitten för att säkra Löfvens återkomst som statsminister. För M-ledaren Ulf Kristersson återstår antagligen ännu något mandat för att han ska kunna väljas in av riksdagen. Vänstern har gått på sin ytterkant i riksdagen i över hundra år innan det nu kanske blir statsrådsposter. SD har hunnit med 11 år i riksdagen och är dubbelt så stora som V och är därför ett större hot mot det rådande partiväsendet. Därför står Vänsterpartiet lite före i kön den här gången. Mandatmatematiker hävdar att det kan vara så att centerpartisten och riksdagsledamoten Helena Lindahl kan få ett avgörande inflytande till Ulf Kristerssons fördel vid en votering. I januari 2019 röstade hon som enda centerpartist nej till Löfven som statsminister. Gör hon samma bedömning nu - och pallar trycket nu när hennes röst kanske är helt avgörande - så kan Kristersson bli vald. Jag vet inte om det stämmer. Men det är hur som helst en bra bildsättning av ett tillspetsat och mycket ovanligt politiskt läge i riksdagen.
Andreas Norléns rundor med partiledarna kan likaväl ända i ett extraval. Enligt vår konstitution så innebär fyra misslyckade statsministeromröstningar att ett extraval ska genomföras. Socialdemokraterna vill nog inte ha ett extraval; varför i onödan riskera en valförlust? S vill hur som helst absolut inte vara det parti som utlyser ett extraval och därmed riskera att ges skulden för att politikerna inte klarar sitt majoritetsbyggande arbete i riksdagen. Ett val som så att säga utlöser sig självt kan skyllas på allt och alla och ingen; ett läge som passar partipolitiken som hand i handske.