Stora partiers styrka är att deras sympatisörer representerar en stor bredd i uppfattningar och perspektiv. Vilket betyder att partierna i sig själva bjuder tuggmotstånd och utgör filter mot alltför enkla och bestämda uppfattningar om vad som ska göras och om hur saker och ting hänger ihop. Vi lever ju i en representativ parlamentarisk demokrati. Folket röstar på partier som har kandidater som hamnar i parlament där lagar och regler och skatter och andra för folket viktiga saker stöts och blöts och emellanåt bestäms. När parlamentet domineras av partier som är så pass stora att de själva utgör egna representativa organismer så bör det vara synonymt med att folket har ett dubbelt skydd mot tokerier och vanstyre. Eller om man så vill; att folket har ett dubbelt skydd mot sig själva.
Norrköpingsättlingen, journalisten och krönikören Richard Swartz skriver insiktsfullt (DN: s ledarsida 2 december) och en smula sorgesamt om betydelsen av "ett omfattande och väl organiserat partiväsen" för att kunna "tämja folkviljan." Han ärar "stora så kallade ”folkpartier” som dominerade efterkrigstidens politiska samhällsliv: Krist- eller socialdemokrater, konservativa och liberaler." Han påminner om att den representativa demokratins fäder var ytterst skeptiska när det gällde folkviljan: "Den amerikanska konstitutionen kan läsas som en manual för hur man förhindrar att den (folkviljan) till fullo kommer till uttryck. I stället ska minoriteter och särintressen skyddas, majoritetsväldet på olika nivåer bromsas medelst kunskap och uttolkare – representanter – som någorlunda kan läsa och skriva, allt i avsikt att tukta och ge folkviljan mindre genomslag."
Det Swartz beskriver har inget med folkförakt eller något sådant att göra. Snarare ett slags folkinsikt. Vi behöver skydd mot oss själva och våra sämsta sidor. Stora partier som tillsammans är representativa för breda medborgarlager är bästa tänkbara demokratiska skydd. Det sorgesamma stråket i Richard Swartz text är att han anser att det bara finns "ruiner kvar" av dessa stora folkpartier. Det ligger mycket i det. Men att vi har tre partier som tillsammans har stöd av nästan 70 procent av folket är ett styrkebesked. Men då behöver de förstås visa mognad och samarbeta på viktiga samhällsområden. Att istället binda upp sig hårt till små och udda partier är synonymt med att låta ofiltrerad folkvilja komma in och styra landet. Och då går det gärna på tok.