Vilket inte är något större problem för de stora grupper av barn som växer upp i skötsamma familjer där normgivningen ligger hyfsat väl i fas med uppförandekoderna i skötsamma skolor. De som ligger illa till när skolorna tappar i kompensatorisk kraft är däremot de barn som växer upp i familjer och miljöer där tillvaron dånar av utanförskapsnormer.
"De låga kunskapsresultaten bland elever med utländsk bakgrund i allmänhet - och i utsatta områden i synnerhet - Sveriges största utbildningspolitiska problem." Meningen här ovan är ett citat från skolforskaren Gabriel Heller Sahlgrens helt färska rapport om skolpolitik för utanförskapsområden som Näringslivets skolforum ger ut tillsammans med London School of Economics och Institutet för Näringslivsforskning.
Tidigare i veckan talade Heller Sahlgren på ett seminarium i Stockholm. Jag var där. Huvudtalare var Katharine Birbalsingh, rektor och grundare av Michaela Community School i London. Hon driver en så kallad "no-excuse" skola som framförallt kännetecknas av höga förädlingsvärden; eleverna som domineras av barn från minoritetsgrupper i utsatta områden når kunskapsresultat som vida överstiger det vanliga.
Katharine Birbalsingh var härligt glasklar när hon staplade klokskaper om vuxnas ansvar att sätta normer, ta ansvar för att barn lär sig att lära och för att barn inser sitt personliga ansvar. Vid sin sida hade hon Damian Brunker, den dynamiske rektorn för Internationella Engelska skolan i det utsatta området Frösunda i Eskilstuna. Damian utstrålar samma slags värme, oräddhet och scennärvaro som skolans grundare Barbara Bergström.
Sverige har handikappat sig självt på skolområdet. För att ursäkta de låga kunskapsresultaten - endast 75 procent av eleverna när målet om minst godkänt i alla ämnen - så har det blivit politiskt korrekt att hänvisa till fattigdom och dysfunktionella familjer. Men det finns inga sådana ursäkter. Mer sakligt korrekt vore att be om ursäkt för de undermåliga pedagogiska idéer som under lång tid försämrat skolans resultat.
Att ursäkta dåliga kunskapsresultat med hänvisning till befolkningssammansättningen är ett stort svek mot dem som har det svårast. Sverige behöver reformer som öppnar upp för no-excuse/inga-ursäkter - skolor med förmåga att kompensera alla de barn och ungdomar som växer upp utan stöd av läsglädje, skötsamhet och vettiga krav.