Fattigdom och elände behöver inte gå i arv. Ålderdom behöver inte betyda misär. Arbetslöshet måste inte orsaka ekonomisk härdsmälta.Sjukdom är inte otvetydigt synonymt med svåra plågor och för tidig död. Obligatorisk avgiftsfri grundskola och avgiftsfria högre utbildningar gör mer möjligt för fler. Låga löner måste inte kombineras med att bo trångt, kallt och osäkert. Och så vidare. Den ena nyckeln till rättviseframgång heter solidarisk fördelningspolitik mellan människor och mellan livsskeden. Den andra nyckeln för en mer rättvis tillvaro heter acceptans av den grundläggande orättvisan som det svenska välfärdssamhället bygger på. Låt oss kalla den orättvisan för arbetslinjen.
Arbetslinjen riktar sig framförallt till alla oss som mal på i produktiva arbeten dag efter dag, skift efter skift och år efter år i våra yrken och på våra arbetsplatser. Vi är hyfsat friska, lagom kvalificerade, hyggligt avlönade och vi håller oss anställningsbara genom att sköta om oss på allmänt hyfsade sätt. För att finansiera det orättviseutjämnande välfärdssamhället betalar vi runt hälften av våra inkomster i skatter av olika slag.
När det solidariska välfärdssamhällets socialförsäkringar och avgiftsfria tjänster började konstrueras så tog de sociala ingenjörerna inom socialdemokratin, fackföreningsrörelsen, näringslivet och i akademin höjd för att ett antal människor under sin livstid aldrig skulle komma att bidra ekonomiskt till välfärden. En del kommer att vara för sjuka för arbetslinjen. Några kommer att vara för brottsliga, för berusade och allmänt lite för eljest för att på allvar kvala in i arbetslinjen. Och åt det andra hållet kommer det alltid att finnas människor vilka kvalar ut ur arbetslinjen eftersom de har sådana löner och pensionsvillkor och ledighetsmöjligheter att de inte behöver bry sig om de förmåner i form av lägre skatt och bättre pension som en utsträckt arbetslinje lockar med.
De som lever under och ovanför arbetslinjen får inte bli för många. För då börjar det knaka i välfärdssamhällets fogar. Om pensionen efter ett långt arbetsliv och höga löneavdrag till det statliga systemet inte blir bättre än för folk som inte arbetat alls. Om hundratusentals friska och arbetsföra människor lever på bidrag istället för att arbeta. Om kommuner och regioner fortsätter med fantasilöner för sina höjdare och med att prioritera chefer och byråkrati istället för kärnverksamheten. Om inbrott, stölder och bedrägerier mot vanligt folk knappt hinner anmälas innan polisen lägger ner utredningarna.
En av de politiska lärdomar som påverkat mig allra mest under livsresan hittills är insikten om att politiken framförallt ska ha arbetslinjens människor i kikarsiktet för sina reformer. Politik som siktar för mycket på fattiga eller på rika riskerar alltid att halka snett.
Arbetslinjen är orättvis i den meningen att kraven på att arbeta längre upp i åren, att betala skatt och att jobba helger, kvällar och nätter riktas tämligen ensidigt mot arbetslinjens kollektiv. Arbetslinjen är grundläggande för samhällsekonomin. Reformer som stärker arbetslinjen behöver därför också gynna privatekonomin för arbetslinjekollektivet. Maxtaxa på förskolan. Jobbskatteavdrag. Sänkt skatt för 65+arbetare är goda exempel på sådant. Fler behöver arbeta mer framöver. Allt annat är flum. Solidaritet ska löna sig.