Med det menas att när något i ett företag eller i politiken har gått snett och blivit fel så bör de i toppen inte smita och/eller komma undan sitt ansvar för problemen. Vilket ju är en högst rimlig utgångspunkt.
När det gäller den dödligt våldskriminella utvecklingen i Sverige finns det också trappor att städa. En klassisk motsättning i diskussionen om vad rättsstaten bör göra för att trycka tillbaka kriminaliteten handlar om var det är mest effektivt att sätta in stöten. Ska polis och andra aktuella brottsbekämpande myndigheter framförallt slå mot de kriminella nätverkens organisatörer och finansiärer eller är det gatunivån som bör attackeras?
Svaret är väl som alltid ”både och”. Men rättsstatens resurser är knappast oändliga – snarare mycket kännbart ändliga. Carin Götblad är chef i polisregionen Mitt; där bland annat Uppsala ingår. Götblads region har samlat på sig kunskap om hur det står till nederst i den kriminella trappen. Polisen har analyserat ungefär 400 brott där gärningsmännen är under 15 år.
I en intervju med Sveriges radio säger Carin Götblad att ”Det går ju till på det viset att det kan vara en fyra fem sex, oftast pojkar, som ger sig på ett ensamt barn. Och det gör oss också oroliga för att vi ser att många föräldrar och barn som blir utsatta vågar inte medverka i utredningen för man är så rädd för repressalier från de här gängen.” (6 februari)
2019 anmäldes 9000 brott där gärningsmännen är under 15 år och således inte straffmyndiga. I normalfallet överlämnas brottslingarna till socialtjänsten – vars resurser heller inte är oändliga – och det är tyvärr ingen svartmålning att hävda att påföljderna, för dessa i många fall mycket grova brott, i stort sett uteblir.
Brotten begås gärna i skolmiljö och offret är således oftast ett barn. Carin Götblad säger till radion att hon ”häpnar” över hur grovt och förnedrande gärningsmännen beter sig mot offren. Som det nu är blir statens nonchalans en fortsättning på förnedringen för offren. Förtryckarna går fria och offren tvingas möta dem i skolkorridorerna.
Pojkarna i de här gängen behöver plockas upp resolut och bestämt innan de klättrar vidare i den kriminella trappan. De här barnen är andra vågen i den allvarliga utanförskapskriminalitet som drabbar Sverige med skjutningar, sprängningar och samhällshotande skräck. Snart börjar de mörda och mördas. Om inget görs.
Frågan som gnager är otäck. Har svenska staten muskler nog att sätta stopp för det här?
Svaret är heller inte så muntert: Jag vet inte.