Det statliga affärsverket Svenska kraftnät bedömer i en prognos framåt år 2027 att elåtgången i Sverige kommer att minska med ungefär 20 miljarder kilowattimmar. Vilket är en stor nedgång relativt dagens totala elanvändning på cirka 140 miljarder kilowattimmar per år.
Samtidigt är den offentliga politiska diskussionen inriktad på att produktionen av (fossilfri) el behöver fördubblas inom de kommande tjugo åren. Vilket kan tyckas märkligt. I den verkliga verkligheten sjunker efterfrågan på el medan det i den önskade verkligheten är rusning efter mer el. Båda verkligheterna är dock rimliga och logiska. Men vi ska inte förtränga att prognoser om sjunkande efterfrågan på el i allt väsentligt är dåliga nyheter för Sverige.
Det som drar ner prognoserna för den nära framtidens elanvändning i Sverige är nämligen framförallt förseningar i flera stora industriprojekt. En annan anledning är förstås till viss del kopplad till effektiviseringar som ger mer energi för mindre el. Men det handlar också om omställningar i industrin där vissa elintensiva produktioner har avvecklats eller flyttat till andra delar av världen där elen är betydligt billigare.
Den politiska framtidsverkligheten om fördubblad elproduktion bygger på ambitionen att även industri- och transportsektorn helt ska lämna det fossila energiberoendet. Ett exempel: Ett skifte till helt fossilfri el för driften av LKAB: s stålproduktion skulle drastiskt sänka de klimatpåverkande utsläppen från svensk mark. Men det är lite trögt i portgången för den nya elektrifieringsvågen.
Nyligen talade jag med Fortum Sveriges vd Peter Strannegård i Folkbladets podd "Widar Möter". Fortum är en stor elproducent vars majoritetsägare är finska staten. Jag följer också Anna Borg som leder den svenska statens stora energibolag Vattenfall och Johan Svenningsson som är vd i den tyska statens energijätte Uniper. Dessa tre och många fler inom industrin talar ganska samfällt om problemens ursprung och möjliga lösningar.
Ett problem är att Sverige har fallit sönder i små kluster av politiska/tekniska kulturkrigare för olika kraftslag- vind, kärnkraft, sol, vatten, vätgas, med mera - medan helheten, Sveriges behov av prisvärd och stabilt finansierad/investerad elektricitet har fallit i bakgrunden. Partier som motarbetar det ena eller andra kraftslaget har fått ta alldeles för stor plats i regeringar. Energi är en ödesfråga för vårt välstånd och för välfärden. Sverige behöver samla ihop sig. Har energiminister Ebba Busch den samlande kraften? Jag hoppas det.