Hans text har rubriken "Riskerar vi att brytas upp i falanger?". Det "vi" som riskerar att "brytas upp" är det socialdemokratiska partiet. Lars Stjernkvist gör aldrig något som skulle kunna skada partiet. Denna starka partigängargen kombinerar han med lusten och förmågan att tänka själv och att resonera och diskutera även om kritiska och känsliga frågor för Socialdemokraterna. Han är danad i insikten om att S framgångsfaktor i valen är att vara en bred kyrka där så många som möjligt ska kunna känna sig bekväma. I den fina traditionen ingår också att politiska konflikter ska lösas på så sätt att ingen ska behöva åka hem från till exempel en partikongress och känna sig som en total förlorare. Vinnaren tar inte allt. Maktdelning och kompromiss är inte nödlösningar utan själva ryggraden i ett internt kommunikativt förhållningssätt.
Nu känner Stjernkvist en oro för att risken för falangstrider har ökat inom partiet. Därför väljer han sin vana trogen att lyfta fram problemet i ljuset. Han inleder med att idka skarp självkritik mot hur han som partisekreterare hanterade EMU-omröstningen 2003: "Det var en fråga där det fanns socialdemokrater på båda sidor. Alltså gällde det att försvara takhöjden och den enskildes rätt att följa sin övertygelse. Samtidigt hade vi haft en grundlig och demokratisk process inom partiet, och slutligen på en extra kongress slagit fast att partiet skulle stödja ja-sidan. (--) Det var en svår balansgång. I stridens hetta gick jag för långt i min iver att försvara kongressbeslutet. Partivänner uppfattade sig inte som riktiga och lojala socialdemokrater. Takhöjden sänktes."
Sedan tar sig Stjernkvist an det egentliga ärendet: Inför höstens partikongress i S har "vänsterfalangen” fått en tydligare ledning i form av Reformisterna." Lars Stjernkvist fördömer inte och rackar inte ner på någon. Han ser inga tendenser till "Rosornas krig" i ett ganska så "harmoniskt parti" och slår fast att "Vi är ett parti som förenas i övertygelsen om att resultat i alla lägen är viktigare än renlärighet." Men å andra sidan: "För mig var valet av partiordförande 2011 en rejäl tankeställare. Det oroväckande var det att andras kandidat beskrevs som omöjlig, att han eller hon aldrig skulle accepteras av ”oss”." Jag hoppas att alla socialdemokrater inser allvaret och begrundar sitt ansvar. Renlärighet åt vilket håll det än vara månde vore ett ödesdigert vägval för S. Renlärighet är synonymt med smala kyrkor, konstiga ritualer och ett allt mindre och mer udda parti.