Post-Corona blir nog ingen liberal hejsansvejsanfest

Socialdemokraterna har - likt i stort sett alla regeringspartier/presidenter i världen - tagit ett glädjeskutt uppåt i opinionen under Coronakrisen.

Olshammar; så heter brukssamhället där Folkbladets Widar Andersson växte upp. I Olshammarsgården - V. von Heidenstams barndomshem - (bilden) fanns bibliotek och föreläsningssalar.

Olshammar; så heter brukssamhället där Folkbladets Widar Andersson växte upp. I Olshammarsgården - V. von Heidenstams barndomshem - (bilden) fanns bibliotek och föreläsningssalar.

Foto: SvD/TT

Krönika2020-04-26 06:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Hur opinionen utvecklas efter Coronan återstår att se. Kanske öppnar sig en chans till ett slags omstart för S; kanske kan de nedåtgående valresultatens kurva planas ut och riktningen vändas? 

Strukturellt befinner sig socialdemokratin på ett sluttande plan. Den sjunkande tendensen är tämligen väl beskriven och beforskad sedan 1970-talet och framåt. Den socialdemokratiske framtidsforskaren Jan Lindhagen och den norrbottniske journalisten och författaren Macke Nilsson tog upp problemet redan 1970 i sin omtumlande bok ”Hotet mot arbetarrörelsen”. 

I korthet var deras budskap att när de ”röda brukens” arbetarrörelsedominerade strukturer och snudd på ”obligatoriska” gemenskaper löstes upp av urbanisering och utbildningsreformer så skulle socialdemokratin gradvis tappa greppet om människorna. Strukturer och samhällsformer som tidigare gynnat Socialdemokraterna var under upplösning.

Anders Lidström är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet. I sin forskarrapport ”Socialdemokratins tillbakagång 1973–2014” bekräftade Lidström de iakttagelser och förutsägelser som Jan Lindhagen och Macke Nilsson gjorde nästan 50 år tidigare. Det Lindhagen och Macke Nilsson såg runtomkring sig då kunde Lidström se i sin backspegel nu. Socialdemokraterna tycks – i vart fall som dominerande maktparti på den nationella nivån - vara hårt knutna till vissa och alltmer förflutna samhällsformer. 

Jag minns att vi som ungdomar i SSU läste ”Hotet mot arbetarrörelsen” och lyssnade på föredrag av Jan Lindhagen. Han var en kontroversiell stjärna inom S som det var lätt att dras till som ung och sålunda lite extra öppen för tro och förhoppningar.

När jag nu läser boken igen blir jag överraskad av de sorgset tillbakablickande perspektiven. Vad jag kommer ihåg så var det alls inga sådana känslor som sköljde genom mig då när det begav sig. Snarare tvärtom; Jan Lindhagen var något slags intellektuell upprorsperson som i konflikt med partietablissemanget manade oss att agera för förändring; så minns jag det hela. Men förmodligen var det så att vi drogs bakåt; inte framåt. Vi var konservativa, men förstod det inte. Att framstå som konservativ var ingen önskeposition för en socialdemokrat på 1970-talet. På 2020-talet ter sig emellertid saker och ting att vara på ett annat sätt. Post-Corona blir ingen liberal hejsansvejsanfest.

Karta: Olshammar