Överbefälhavaren ger kloka råd när Sverige blir NATO

Överbefälhavaren Micael Bydén har i dagarna lämnat in sina "militära råd" till regeringen. Råden från ÖB är en återkommande rutin i Försvarsmaktens relation med regeringen.

Micael Bydén besökte nyligen markstridsskolan i Kvarn strax utanför Motala. Tillsammans med 1400 officerselever såg ÖB på en uppvisning av arméns olika vapensystem.

Micael Bydén besökte nyligen markstridsskolan i Kvarn strax utanför Motala. Tillsammans med 1400 officerselever såg ÖB på en uppvisning av arméns olika vapensystem.

Foto: Thomas Augustsson

Krönika2023-11-13 05:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det speciella och historiska med 2023 års militära råd är att ÖB för första gången någonsin utgår från att Sverige är en del av NATO. Försvarsplaneringen är inte längre en nationell ensak utan utgör en del av alliansens kollektiva försvar. Det är en avgörande och fundamental förändring som politiken och militären nu har att hantera. Vi "går" inte med i NATO. Vi "blir" NATO. Att det förhåller sig på just det sättet tar förstås tid att sjunka in i alla delar av det militärpolitiska komplexet. 

I Dagens Nyheter (12 november) uttalar sig de två försvarspolitikerna Peter Hultqvist (S) och Mikael Oscarsson (KD) mycket kritiskt mot ÖB: s militära råd. De ogillar att ÖB vill skjuta på utbyggnaden av nya arméförband på ett antal orter i Sverige. Hultqvist och Oscarsson hänvisar till kriget i Ukraina där det ju framförallt är markstridskrafter som behöver ständig påfyllning av manskap och materiel. Ur ett svensksvenskt perspektiv ligger det säkerligen en hel del i deras synpunkter. Ur en Natosvensk synvinkel ter det sig emellertid lite annorlunda. ÖB skriver i sitt råd till regeringen: "Ur Natos perspektiv betraktas Sverige som ett bakre område snarare än en frontstat. Större strider med mark- och flygstridskrafter bedöms i första hand ske längs gränserna mellan Nato och Ryssland varpå Sverige kan utgöra ett viktigt basområde för gruppering och transporter av allierade förband. Områden som Nordkalotten, Västkusten, Gotland, Östersjön och östersjöinloppen har fortsatt strategisk betydelse och kan ur det perspektivet också ses som främre områden."

För en månad sedan hade jag förmånen att träffa kommendör Fredrik Peedu på Sjöofficersmässen i Karlskrona. Han har en bakgrund som sjöofficer, militärattaché i Italien, chef för arméns ammunitions- och minröjningscentrum och har nu ansvaret för Försvarsmaktens personal- och kompetensförsörjning. Vilket är ett vitalt och NATO-centralt ansvarsområde. Det svenska militära försvarets begränsade personal- och kompetenstillgångar behöver här och nu koncentreras på de områden där vi i NATO: s kollektiva planering utgör ett "främre område." "Klarar vi det?" frågade sig Fredrik Peedu?

Mer värnplikt är bra. Högre löner och bättre villkor för fler officerare är mer än bra. Men nu blir vi NATO. Då ska vi inte ödsla knappa resurser på regionalpolitiskt röstfiskeri med regementen i varenda buske. Det behöver vi klara.