Staden och marinbasen finns kvar. Kungahuset finns kvar. Sverige finns kvar. Och snart "blir vi NATO". Hur kommer vi att klara det?
Frågan ställdes tidigare i veckan av kommendör Fredrik Peedu i ett föredrag på Konserthusteatern vid Stortorget i Karlskrona. Han och flera andra talare var inbjudna av Inga-Lena Fischer och hennes kamrater i den Allmänna Försvarsföreningen i Blekinge. Jag var där.
Det gemensamma temat för föredragen och diskussionerna var "Sverige i en ny verklighet - samhällsförändringar vid ett NATO-medlemskap."
Fredrik Peedu talade öppet och avspänt om den känsla av lättnad som spred sig när 30 år av NATO-samarbete "bakom ridån" kunde avvecklas till förmån för en öppen och politiskt och folkligt förankrad process för ett svenskt medlemskap i den västliga försvarsalliansen.
Fredrik Peedu är alls inte särskilt gammal men utstrålar ändå erfarenhet och klokskap. Han har varit med om de tider från tidigt 2000-tal och framåt då ungefär en tredjedel av försvaret avvecklades. Och är nu med om en resa där anslaget till Försvarsmakten på bara några få år kommer att öka med nästan hundra miljarder kronor per år.
"Försvarsmakten kommer att ta ungefär en tiondel av statsbudgeten i anspråk", sa Peedu. Vilket understryker de stora och snabba kasten i samhällsutvecklingen. I Karlskrona är det lätt att känna av den där samhällsförändringen. På gatorna rör sig många sjömän och soldater. På marinbasen är två nya U-båtar på ingång, Visbykorvetterna utrustas med modernt luftvärn och fyra nya ytstridsfartyg är beställda. Patrik Gardesten är ställföreträdande marinchef.
"Våra sjömän och piloter möter varje dag ryska fartyg och stridsflygplan ute på Östersjön", sa Gardesten från Konserthusteaterns scen.
Fredrik Peedu tog upp tunga och besvärliga frågor. Att "bli NATO" kommer att förändra mycket. Den nationella dimensionen försvinner stegvis. Försvarsplaneringen blir kollektiv. Kung och fosterland kompletteras med NATO-alliansen som något att strida och dö för. Klarar vi det?
Journalisten och folkbildaren Patrik Oksanen sa som det är: "Vill man ha det som folket i Hamas diktatur i Gaza, eller som folket i den religiösa diktaturen i Iran eller tycker man att Ukrainas folk gör fel som slåss för sin frihet och för chansen till demokrati; ja då finns väl inget att slåss för. Men för alla oss andra handlar det om att mobilisera vilja och mod", sa Oksanen och lät som en klok gammal kung.
