Det är bra folk som undertecknat artikeln och innehållet är inte utan poänger. Men det saknas en väsentlig insikt.
Missnöje är en vital del av politiken. Det är en oomkullrunkelig sanning. Glömmer de större och etablerade partierna bort denna sanning så utsätter de sig alltid för risken att behöva tampas med utpräglade missnöjespartier i valrörelserna. Sverige är ett bra exempel på hur det kan gå. Socialdemokraterna och Moderaterna slarvade bort sin klassiskt sunda restriktiva hållning till invandring vilket gav det lilla partiet Sverigedemokraterna chansen att växa med hjälp av de alltid närvarande folkliga missnöjesvindarna mot invandring.
Att växa som missnöjesparti är inte lätt. Väldigt många försöker. Ytterst få har framgång. Missnöje behöver kombineras med andra kompetenser för att få luft under vingarna. För Ny Demokrati som tog sig in i riksdagen 1991 bestod sidokompetensen av rubrikvänliga kändisar som Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Den högadlige Wachtmeister och skivbolagsdirektören Karlsson med matjord i fickorna utgjorde ett sanslöst bra par. Med humor, klarspråk, lite egna pengar och scenshower tog de missnöjet med byråkrati, skatter, parkeringsvakter och invandring till nya höjder. De båda saknade dock uthållighetskompetens. Partiet föll ihop i en sorglig sörja i samband med valet 1994.
Sverigedemokraterna hade och har stor uthållighetskompetens. Vilket är väl gestaltat av Jimmie Åkesson. Med lite tur och stor skicklighet har han tagit sig själv in i kändisskapet och sitt parti in i tillvaron som regeringsunderlag. Och det går inte att komma ifrån att en påtaglig framgångsfaktor för SD är och har varit, för att travestera den DN-artikel som omnämns här ovan, den "pinsamma politiska tävlingen om att skönmåla invandringen".
Realpolitiken har misskötts. Sverige har relativt få flyktingar i FN: s mening och få arbetskraftsinvandrare i klassisk mening. Däremot har vi en väldigt stor invandring av människor från västligt avlägsna regioner som vare sig har flyktingstatus eller arbetar. Sådant driver självklart missnöje i en högbeskattad och förmånsrik välfärdsstat med växande köer.
Invandring bör organiseras så att den inte drar fram något större missnöje. Sådant brukade Sverige vara bra på. Det kan vi bli igen. Och då slipper vi förhoppningsvis pinsamma politiska tävlingar om vem som är hårdast eller mjukast.