På söndagen 3 december publicerade Lifvendahl en krönika på ledarsidan där hon förde ett resonemang om likheterna och antagonismen mellan Sveriges två "arbetarpartier" S och SD. (För tydlighets skull vill jag redogöra för att när det gäller "arbetarpartier" är jag själv och Folkbladet med på ett hörn.) Enligt SVT: s vallokalsundersökningar vid riksdagsvalet 2022 så röstade "arbetare", både medlemmar i LO och de som inte är medlemmar, framförallt på Socialdemokraterna (30,7) procent och på Sverigedemokraterna (28,8 procent.)
Tove Lifvendahls anslag är att den heta striden mellan S och SD på senare tid har växlat från invandringen - där de båda partierna numera egentligen har snarlika positioner - och till islamismens ställning och inflytande i Sverige. Hettan i islamkonflikten mellan de två mest folkliga partierna illustreras väl av SD-ledaren Jimmie Åkessons tal på partiets landsdagar (partikongress) i Västerås den 25 november och S-ledaren Magdalena Anderssons jultal på Årsta torg i Stockholm den 2 december.
Åkesson gick till hårt angrepp på fundamentalistiska moskéer i Sverige som borde "rivas" och på Socialdemokraterna som han betraktade som "fega ynkryggar" om de inte gjorde rent hus med den politiska islamismen.
Magdalena Andersson vädjade i sin tur till riksdagsledamöter från M, L och KD att de skulle kasta ut SD från regeringsunderlaget genom att fråga sig: "Var går min gräns? Vem är jag som människa? Det räcker med att två stycken av er; ställer sig upp och säger: ”Det räcker nu. Jag kan inte vara med och legitimera den här utvecklingen längre (--) grundlagsskyddade rättigheter attackeras med full kraft, hets riktas mot människor enbart på grund av deras tro, partiledare ifrågasätts utifrån sin etniska bakgrund och Nato-processen riskeras."
Det är kort sagt ett uppskruvat läge mellan Sveriges två största partier. Inställningen till islam triggar konflikterna och de populistiska generna. Tove Lifvendahl sammanfattar sansat: "Det finns ingen inbyggd motsättning mellan att vara troende muslim och svensk. Men det finns en inbyggd konflikt mellan politisk islam och ett fritt och demokratiskt Sverige." Lifvendahl hoppas för sin del att Moderaterna ska kunna kliva in som det stora borgerliga partiet och markera en "trygg liberalkonservativ hållning" i konflikten. Det är förstås välkommet. Men i första hand bör S och SD i sina många arbetarväljares intresse tona ner det religiösa bråket och ty sig till Tove Lifvendahls uppmaning om raka och ärliga ja till muslimer och nej till politisk islam.