Sorg och saknad drabbar varje dag tusentals människor runt om i Sverige. På samma sätt som att ingen kommer undan sin egen död så kommer heller knappt någon av oss undan saknad och sorg över människor som gått före oss. Sorg och saknad är emellertid oftast mycket privata känslor och händelser i våra liv. Sorg förväntas inte nämnvärt rubba arbetslivets och andra sysslors rytm och regelbundenhet. Gråt och förtvivlan får tränga fram när det passar sig.
Vi lever, skulle man kunna säga, i den anda som enligt Lukasevangeliets nionde kapitel präglade Jesus. En man som ville följa Jesus som lärjunge, ursäktade sig med att han först måste gå hem och begrava sin far. Jesus svarade: "Låt de döda begrava sina döda, men gå du och predika Guds rike!". Vilket kan låta hårt och känslokallt. Så är det förstås. Men budskapets kärna är att se framåt; inse vad som är viktigast här och nu. I vår svenska rationella värld kan "Guds rike" ersättas med till exempel arbete, uppdrag, plikter och/eller andra åtaganden ute i det verkliga och levande livet.
Innerst inne har jag inget emot vår rationella hållning. Vilket inte är så konstigt; jag är ju ett barn av det rekordårssamhälle där produktivitet och tillväxt och fyrkantig känsloblygsel utgör fundamenten. Ibland ser jag nyhetsinslag från fattigare och våldsammare delar av världen där familjer och släkter samlas i flera dagar runt sina dödas bårar för att sörja och gråta. Jag kan då tänka för mig själv att om "ni la mer tid på arbete och organisering och mindre tid på de döda så skulle ni kanske kunna komma loss ur fattigdom och elände." Där känner jag både empati och sympati med Jesus ord i Lukas 9. Det erkänner jag utan blygsel.
Den här helgen är däremot och som sagt annorlunda. De döda - helgon och själar - står i centrum. Vi kan ägna oss åt något så ovanligt på våra breddgrader som kollektiv sorg och saknad. Vilket jag tror är mycket bra och mycket nyttigt för vår andliga hälsa. Sorgen och saknaden finns där; nedtryckt för det mesta. Nu kan vi lätta på trycket under godkända former. Vi vallfärdar till kyrkogårdar och minneslundar för att minnas och hedra de döda; de som gått före. Vi kan till och med pysa ut saknad efter tider och samhällen som har flytt. Saknad efter de som vi själva var förr. Sorg över missade chanser. Släppa den rationella sargen och se sanningen i vitögat: Det fanns värden och substanser i de tider som flytt som var bättre än de tider som är.