En annan sorts partipolitiker tonar fram i krisen

Vi vet alla att sådant inte är Löfvens bästa gren. Så varför skulle han i onödan utsätta sig för dylikt; som andra kan bättre? 

Människor är olika. Det gäller även det fåtal personer som blir statsministrar i Sverige. De flesta har utsetts efter åratals stötande och blötande med presskårens storviltjägare.

Andra har råkat bli statsministrar därför att det har funnits en starkare övertygelse om vem man inte ville ha än om vem man ville ha. Dessa senare omständigheter förenar bland andra de båda statsministrarna Tage Erlander och Stefan Löfven.

SVT: s fina dokumentärfilmer om Tage Erlander som finns att se på SVT Play påminde oss om att Erlander utsågs till statsminister 1946 därför att många hårt motsatte sig att Gustav Möller skulle bli partiledare och statsminister. Oenigheten om vem skulle efterträda Håkan Juholt var minst lika stor som vad insikten var om att Juholt behövde gå. Partiet enades 2012 om att utse Stefan Löfven; som till sist inte längre orkade säga nej. 

När Tage Erlander valdes sågs han allmänt som en för allmänheten okänd parentes och i pressen antogs att han skulle avgå redan i samband med kommunvalet 1948. Så blev det dock inte som bekant. Med sina 23 obrutna år i ämbetet innehar Tage Erlander fortfarande världsrekordet som längst sittande statsminister i den demokratiska världen. 

Stefan Löfven kastades in i politikens värld av ord och konflikter från en i jämförelse tämligen lugn och anonym tillvaro som ordförande i det mäktiga fackförbundet IF Metall; ett förbund med stabila och stadiga relationer med S. I pressen har han setts som en okänd parentes från typ dag ett. Men så tycks det inte bli; han är nu inne på sitt sjätte år.

Stefan Löfven har - som den tidigare statsministern Göran Persson konstaterat - inte de konfliktfyllda och rappa orden på sin sida. Han är ett annat slags partipolitiker som nu i kristider kommer mer till sin rätt med folkvett, bita ihop och stolthet i direkt tilltal till människorna. Att S helst vill se Löfven i de sammanhangen är lika självklart som att oppositionen och delar av pressen vill se honom i tuffa utfrågningar. Inget konstigt med det. Min poäng är att det inte finns något demokratiskt eller konstitutionellt anstötligt med en statsminister som inte har de rappa orden på sin sida och som försöker styra sin offentlighet utifrån detta. Det är en rimlig ambition som vi också vet kan räcka väl så långt.