Det stora partiet i det lilla landet bör se sin ånger

SVT Novus visade i sin opinionsundersökning tidigare i veckan att just ingenting händer i opinionen. De fem små är fortsatt små - L och KD under riksdagsspärren - och de tre stora är fortsatt stora.

Jens Garman och Mustafa Panshiri har med sina böcker om det lilla landet som kunde och som ångrade sig, inspirerat till påskaftons ledartext i Folkbladet.

Jens Garman och Mustafa Panshiri har med sina böcker om det lilla landet som kunde och som ångrade sig, inspirerat till påskaftons ledartext i Folkbladet.

Foto: Anders Törnström

Krönika2023-04-08 06:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

De två stora i regeringsblocket M och SD är tillsammans ungefär lika stora som Socialdemokraterna i opposition (37, 6 procent.) Valet ligger ganska precis åtta månader bakåt i tiden och det är således runt 40 månader kvar tills det är dags att bestämma sig för ett parti igen. Det finns annat att tänka på än hur man ska välja parti om drygt tre år. Betydligt intressantare är det att försöka få grepp om de lite större samhällsstämningarna.Det är dessa stämningar och rörelser i samhället som kommer att avgöra hur partierna kommer att positionera sig inför nästa val. 

Två som ivrigt försöker känna in de där stämningarna är författaren och allkonstnären Jens Ganman och den tidigare polisen och föreläsaren Mustafa Panshiri. Just idag på påskafton känns det extra lämpligt att väva in Ganmans och Panshiris senaste bok "Det lilla landet som ångrade sig" (Mondial 2023) i berättelsen om de svenska stämningarna. I påskens stora passionerade berättelse om Jesus död och återuppståndelse är påskafton en rätt så händelsefattig dag. Men under ytan växer ånger och förtvivlan som inte kommer att förlösas förrän påskdagsmorgonens glädjebesked om att Jesus grav är tom.

2018 gav Ganman och Panshiri ut boken "Det lilla landet som kunde."  De kastade sig rakt in i de frågor om invandring, segregation och kriminalitet som helt överflyglade andra samhällsproblem i väljarnas uppmärksamhetsfält. Sverige kunde inte så mycket som man i ledningen kanske trodde och problemtillväxten sköt fart. I den enda opinionsmätning som räknas - det vill säga riksdagsvalet 2022 - blev det regeringsskifte. I den nya boken är alltså anslaget att Sverige har "ångrat" sig. Jag tror det är en rimlig slutsats. Frågan är vad det kommer att ha för partipolitiska effekter om 40 månader när det drar ihop sig till val igen? Jag lutar åt att författarna har mer rätt än fel när de ställer sig skeptiska till att ångern kommer att slå igenom partipolitiskt om den inte också uttalas tydligt och klart. Moderaterna ångrade sig och kunde därmed närma sig SD vilka det förutan aldrig hade blivit ett regeringsskifte. Jag tror att även Socialdemokraterna behöver hitta bra sätt att ångra sig och tillstå problemen som är och som har varit. Som påsken lär oss så blir inte graven tom av sig själv.