Den statliga inspektionen för vård och omsorg IVO riktade nyligen osedvanligt hård kritik mot Norrköpings kommun. Enligt IVO ska kommunens socialnämnd ha brustit när det gällde skyddet av en liten flicka som hittades död hemma hos föräldrarna i början av året. Flickan Esmeraldas tragiska öde har under året utvecklats till en riksangelägenhet och rapporteringen har varit omfattande även i nationell media. I sitt beslut till socialnämnden i Norrköping skriver IVO mycket om ”barnets bästa.” Vilket så klart är helt i sin ordning. I den svenska familjelagstiftningen överflyglas föräldrarnas rätt av barnens rätt. Alla inblandade myndigheter – utöver socialnämnderna även polis, skola, domstolar, barnavårdscentraler, med flera – omfattas av riksdagens beslut om lagar och regler.
Att skriva ”barnets bästa” tjugo gånger i en statlig skrivelse är dock mycket lätt i jämförelse med att utöva barnets bästa ute vid samhällets frontlinjer.
Landets hårt ansträngda socialnämnder och socialtjänster hanterar dagligen konfliktfyllda och socialt tragiska och dramatiska ärenden där barn är inblandade och utsatta.
Socialnämnderna är som sagts ovan inte på något sätt ensamma ägare av det sociala barnarbetets villkor och förutsättningar; de bedömningar som nämnder gör av vad som är barnets bästa står inte oemotsagda. I grunden har varje myndig person ett stort personligt ansvar för sig själv och för de som han eller hon har vårdnaden om. Så är det i verkliga livet och det är det som är fundamentet för vilka slags liv som vi får. I fallet med Esmeralda har också domstolarna haft aktiva roller. Flickebarnet omhändertogs av socialnämnden direkt på BB och när föräldrarna efter ett par år överklagade omhändertagandet gick förvaltningsrätten på socialnämndens linje om att tvångsomhändertagande var för barnets bästa. Kammarrätten undanröjde emellertid förvaltningsrättens dom och upphävde omhändertagandet och bestämde där och då att barnets bästa var att flytta till ett föräldrahem där hon aldrig bott.
Var och en begriper ju att det inte enbart finns ett svar på vad som är barnets bästa. Svaret kan också skifta från tid till annan; saker och ting händer under våra liv.
Med all respekt för IVO: skäll och övervakningar så tänker jag att det bästa som staten kan göra för barns bästa nog är att ta ett mycket mer allvarligt och målinriktat ansvar för att rekryteringsunderlaget av välutbildade och professionella domare, socionomer, lärare och poliser är stort och gott. Då kan nog mer av de fina orden lättare bli verklighet.