Regeringen har tagit fram förslag på lagändringar som ska undanröja några av de hinder för kärnkraft som staten själv har skapat under årens gång.
Tidigare regeringar och riksdagar har tagit bort de mest påtagliga och absurda hindren för ny kärnkraft. 1987 infördes det så kallade "tankeförbudet": "Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor" i lagen om kärnteknisk verksamhet. Göran Perssons sista regering såg till att tankeförbudet lyftes bort ur lagboken sommaren 2006. Den särskilda "kärnkraftsskatten" som infördes 1984 och som höjdes i flera steg av tre regeringar avvecklades först 2018 genom en blocköverskridande överenskommelse i riksdagen.
Nu vill Ulf Kristerssons regeringsunderlag förändra i de lagar som reglerar var ny kärnkraft kan byggas. Dagens lagar anger att ny kärnkraft endast får byggas där det redan finns kärnkraft. Det vill säga i småländska Oskarshamn, i uppländska Forsmark och i Ringhals på västkusten; några mil söder om Göteborg. Det finns också lagar som bestämmer att det i Sverige som mest får vara tio reaktorer i drift samtidigt. Med tanke på framtiden är det förstås logiskt att ta bort dylika lagar. Rullar det på som Pourmokhtari och regeringen tänker sig så ska nya lagar kunna träda i kraft i mars 2024.
Kärnkraft i all ära. Ska det bli något med elektrifieringen av industrin och transporterna så vill det till att staten tar ansvar för att det produceras el i tillräckliga mängder och på smartaste sätt. Men det var en annan, kanske mer statsvetenskaplig diskussion på pressträffen som också fångade mitt intresse.
Statsministern fick frågan om han tänkte söka "enighet" med S i kärnkraftsfrågan för att på så sätt göra politiken mer trovärdig för investerare? Kristersson svarade att han förstås inte har något emot enighet men att "först kommer innehållet."
"Vi har majoritet för det här innehållet", sa han och sade sig vara trött på uppgörelser av olika slag där enighet liksom trumfade innehåll. Kristersson har en poäng. Under de gångna åtta åren har regeringarna saknat majoritet. Vilket har skapat behov för avtalade "enigheter" där det inte så sällan visat sig vara si och så med innehållet. Nu har vi återvänt till ett läge där enigheten får anpassas till innehållet. Det är nog bra med tanke på allt som behöver göras.