Ju mindre partier; desto större bråk. Så lyder den nedärvda erfarenhet och regel inom politiken som just nu levandegörs av Liberalerna. I de senaste opinionsundersökningarna är partiet nere på siffror där man snart sagt behöver fördubblas för att ta sig in i riksdagen vid nästa val. Riksdagsgruppen, partistyrelsen och så även partirådet där de mest aktiva partisterna från olika delar av landet samlas är vad jag förstår mer eller mindre splittrade i frågan om partiets fortsatta deltagande i Januariavtalet. Under den förre partiledaren Jan Björklund, numera ambassadör i Rom, beslutade partirådet med ganska stor övervikt att säga ja till Stefan Löfven som statsminister. När Björklund - efter ett långt och fullgott partipolitiskt dagsverke - dansade vidare i karriären så valdes Nyamko Sabuni till hans efterträdare. Det var en offentlig hemlighet att hon stod partirådets förlorande minoritet nära i vägvalet mellan M och S. Valet av Sabuni kan - likt det mesta här i världen - ses som både klokt och mindre klokt. Klokt; eftersom det skulle kunna hjälpa till att läka ihop partiet i och med att båda falangerna i partirådet så att säga fick sitt. Det okloka är att det sällan är lyckligt att göra maktdelningen just på den översta nivån; politiken till majoriteten och partiledaren till minoriteten.
Nu har Nyamko Sabuni hur som helst valt att lägga allt hon har i potten på bordet och pressar därmed sitt eget parti, Socialdemokraterna och Januarikollegan Centerpartiet att visa sina kort. Sakfrågan där striden står är de migrationspolitiska uppmjukningar som Miljöpartiet pressat S att gå med på. Sabuni kräver att S ändrar sig på den punkten. Om inte, så lämnar Liberalerna Januariavtalet. Hur det kommer att gå är skrivet i stjärnorna. Socialdemokraterna klarar sig utan Liberalernas stöd i den budgetvotering som återstår av mandatperioden. Vänsterpartiets röster ger Löfven majoritet. Men Centerpartiet riskerar då att hamna i ett brydsamt läge. C har ju legitimerat sitt stöd till S genom att slå fast att Januariavtalets främsta syfte är att hålla "ytterkantspartierna" V och SD borta från allt inflytande.
Att Stefan Löfven skulle utlysa ett extra val vid en regeringskris är nog inte särskilt troligt. En liberal partisprängning ligger nog närmare som dramatiskt alternativ. I och för sig är politik - tack och lov - mer lunk än dramatik. Men plötsligt händer det. Sveriges polariserade inrikespolitik kanske skulle må att av en klimax som inte är av det västgötska slaget?