"Förnekelse" är en välkänd försvarsmekanism som vi människor kan fly till när vi drabbas av sorg eller andra chockartade problem. Det är inget konstigt med det; de flesta som drabbas stannar inte kvar i förnekelsen särskilt länge utan rör sig så sakta mot mer livsbejakande attityder där "acceptans" är ett slags samtidig ändstation för sorgeprocessen och startpunkt för det fortsatta görandet och låtandet. Jörgen Huitfeldt, chefredaktör på Kvartal och en helgjuten public service journalist i allmänhetens tjänst, har just förnekelse som tema i sin senaste krönika på kvartal.se (15 augusti)
Huitfeldt liknar tillståndet i Sverige med en sorgeprocess där en "stor del av de tongivande deltagarna i det offentliga samtalet envist vägrar att lämna den första fasen"; de kämpar med näbbar och klor sig fast i förnekelsen av Sveriges tunga samhällsproblem. Samhällsförändrande gangsterkriminalitet, allt djupare etnisk segregation, den hållningslösa migrationspolitiken och allt större påfrestningar för den offentliga sektorns ordnings-socialtjänst-utbildnings- och vårdande institutioner och medarbetare; allt detta och mer därtill relativiseras och förminskas. Men förnekelse är en i längden hopplös position såväl i den enskilda sorgen som i sorgen över det mer ordnade, trygga, välskötta och svenska Sverige som inte längre finns på samma sätt som tidigare. Jag talar inte om en nostalgitripp och jag är inte ute efter att älta gamla misstag och felsteg men jag är intill döden trött på en politisk hållning vars innersta kärna består av ambitionen att försöka förtränga och förneka samhällsproblem som antas gynna Sverigedemokraterna. Så simpel och enkel är förnekelsens främsta fundament i det offentliga samtalet. Det duger inte. Sverige behöver framåt och uppåt. Vi kan inte stanna i sorgen över det som varit. Vi behöver enas i en acceptans av de tunga samhällsproblem som Sverige dragit på sig och forma en ny politik som skapar trygghet och ordning i ett förändrat Sverige. Och jag tror att det är ganska bråttom.
I rapporten "Finns det en tystnadskultur i Göteborgs stad?" har forskaren Anna Hedin Ekström på stadens uppdrag granskat hur kriminella strukturer påverkar kommunens anställda. Det är 28 omskakande sidor om en stad och ett land som steg för steg anpassas till kriminella samhällsnormer och där enskilda medarbetare inte känner stöd för det som det allmänna borde stå för vare sig hos chefer, politiken eller polisen. Här talar vi inte ens om en aktiv förnekelse. Här talar vi om en inåtvänd och sorgesam tystnad.