Det finns 8 partier i riksdagen. 4 av partierna delar på regeringsansvaret. I regeringsuppdraget ingår att varje år lägga ett förslag till budget för staten. De övriga 4 partierna är överens om att de hellre hade sett en annan regering på tronen och en annan budget på riksdagens bord. Men oppositionspartierna är inte överens om hur en alternativ budgets inkomster och utgifter skulle fördelas. Regeringens budgetförslag överlever därför riksdagens voteringar trots att oppositionspartierna tillsammans har 3 röster mer än regeringssidan.
Enligt riksdagens budgetregler – som tillkom under statens ekonomiska härdsmälta under 1990-talet – ska budgeten antas eller förkastas i sin helhet. Detta är ett skydd mot utgiftskoalitioner i riksdagen. Och ett motsvarande stöd för minoritetsregeringar; Sveriges i särklass vanligaste typ av regering.
I politik är dock sällan något hugget helt i sten. Det är sannolikt möjligt att tolka budgetreglerna på det sätt som oppositionspartierna valt att göra i höst. S, V, SD och MP är eniga om att det är fel av regeringen att försvaga statens inkomster med de 3 miljarder kronor som det kostar att höja gränsen för när löntagare ska betala statlig skatt.
Med en 3-rösters majoritet i ryggen begärde därför Finansutskottet att riksdagen skulle uppmana regeringen att dra tillbaka förslaget om denna skattesänkning. När saken skulle avgöras i en votering i riksdagens kammare i torsdags så vann emellertid regeringssidan med 1 rösts övervikt.
Det inträffade kan förmodligen bokföras på slumpens konto. Som Murphys lag lär oss så är det så att om något kan gå fel så kommer det förr eller senare att gå fel. Nivån på två av de tre ledamöter som oväntat inte dök upp för att trycka på ja-knappen i torsdags ger dock möjligheter för andra tolkningar.
Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt och socialdemokraternas gruppledare Mikael Damberg, som dessutom är Stefan Löfvens ersättare i riksdagens partiledardebatter, är inte vilka röstmissare som helst.
Jag vet inte om jag ägnar mig åt önsketänkande. Men det kan ju faktiskt vara så att de högsta ledningarna i V och S kommit fram till att mycket kan vara nog.
Debatten inför torsdagens votering var minst sagt upphetsad. Oppositionens poäng – Sverige styrs av en svag minoritetsregering – har övertydligt tryckts ut i medborgarnas medvetanden. Att gå ända in i kaklet bedömdes kanske inte vara nödvändigt. Formellt rätt eller inte; inför framtiden är det inte riskfritt att i motståndarnas ögon gå i bräschen för att luckra upp skyddet för minoritetsregeringars budgetar. För att inte tala om de risker som finns inbyggda i ett intimt rösträknande tillsammans med sverigedemokrater.
Hur som helst. I den uppkomna situationen finns chansen för nya överväganden. Torsdagens votering var sakligt sett bara en förövning inför det slutliga budgetbeslutet i november. De 3 miljarderna kan båda sidor både ha och mista. Den viktigaste frågan för partier med regeringsambitioner handlar om hur man helst vill visa upp sig; som tuff opposition eller som kommande och ansvarskännande regeringsbildare?