I den senaste utgåvan av ”Korrespondenterna” i radions P1 rapporterade Nils Horner från ett åldersstiget Japan. De gamla blir allt fler och de yngre som ska ta hand om de gamla blir allt färre och äldre.
Japanska ingenjörer jobbar stenhårt för att kompensera för bristen på människor som vill och kan lyfta och slita i äldrevården.
En ”tvättmaskin” är redan ute på marknaden. De gamla skjuts in i maskinen så att bara huvudet sticker ut. Sedan tar ett valt tvättprogram över och spolar, tvättar och torkar enligt kundens önskemål.
För den som så önskar finns även små behändiga konversationsrobotar att tillgå. Roboten kan småprata om ”väder och vind” och behövs det en frågesportledare så ställer roboten upp.
Gårobotar hjälper folk att gå medan andra robotar vakar över sovande människor.
Enligt Nils Horner är robotar av det här slaget inte alls särskilt udda inslag i det japanska samhället. Konsumentpriset är snabbt på väg nedåt.
Innovationskraften i industrin är så stark att nya mobiltelefoner och nya robotar knappt hinner lanseras som relativt dyra nymodigheter innan ännu bättre konkurrentprylar lanseras och priset halveras.
Nils Horner rapporterade att Japans service- och tjänsterobotar är populära. De gamla är nöjda, färre medarbetare behöver sättas upp på lönelistan och den allmänt tunnsådda arbetskraften kan riktas in mot ekonomins tillväxtarenor.
Säkerligen finns det japaner som är skeptiska. Maskiner som träder in för människor brukar ofta användas som metaforer för ett avhumaniserat, ensamhetsalstrande och på något sätt ”fuskande” samhälle.
Här hemma i Sverige var det till exempel inte alls längesedan som utbildningsminister Jan Björklund (FP) ställde sig starkt avvisande till användandet av läsplattor i skolan.
Björklund tycks resonera som att den enda sunda vägen för skolbarn att utveckla läsförståelse är att läsa böcker och att få instruktioner av mänskliga och legitimerade lärare. Det bär liksom emot att tänka sig att en tämligen simpel läsplatta som kostar ett par tusenlappar på Media Markt ska kunna ersätta en lärare vars utbildning och livslön drar i väg upp mot 30 miljoner kronor.
Men just precis så förhåller det sig. Läsplattan – och/eller andra och kommande robotiserade pedagogtjänster – ersätter naturligtvis inte alla lärare. Vad det handlar om är att robotar och läsplattor kan användas i många moment där elever är och kan vara självgående. Detta medför att dyra lärarkrafter frigörs för pedagogiska insatser i och utanför ungdomsskolan där människan, för vad vi nu vet är oslagbar.
När Nils Horners japanska vård- och omsorgsrobotar på allvar letar sig upp till våra breddgrader så lär vi få se repriser på Jan Björklunds i längden lönlösa läsplattemotstånd. Vår tids lösen är dock att allt som kan digitaliseras också kommer att digitaliseras. Vilket rätt använt kan skapa förutsättningar för ett rejält lyft för människors välfärd och samhällets välstånd.