Nyligen intervjuades LO: s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson i Dagens Nyheter. Thorwaldsson går till storms mot socialdemokraternas valstrategi som enligt honom går ut på att vinna den "välmående medelklassen". LO: s ordförande vill att en kommande S-regering ska "våga ta ut tillräckligt mycket skatt".
Thorwaldsson är kritisk till att S inte har en annan politik än regeringen när det gäller de "stora, stora förändringarna hur vi tar ut skatt, alla jobbskatteavdragen". Han är "väldigt orolig" för att en del av LO: s medlemmar kan gå över till Sverigedemokraterna om inte skillnaderna i bland annat skattepolitiken blir större mellan S och M.
DN: s politikkommentator Ewa Stenberg skriver elegant i anslutning till intervjun med Thorwaldsson att "Sverige har fått en politiker till LO-ordförande och en fackföreningsledare till S-ledare." Det ligger en hel del i Stenbergs kärnfulla beskrivning. I vart fall om man med "politiker" främst avser en person som Karl-Petter Thorwaldsson som med Ewa Stenbergs ord "kräver en mer vänsterinriktad politik; ofta i mer slagkraftiga formuleringar än Stefan Löfven."
Inget ont om Thorwaldsson. Socialdemokratins närtidsminne torde emellertid fortfarande vara fullt av ärr som påminner om vad "slagkraftiga formuleringar" kan ställa till med om olyckan är framme. Rätt man är således på rätt plats.
Det är lätt att känna sympati med LO: s oro för att många medlemmar ska rösta på SD. Frågan är bara vad Stefan Löfven på kort sikt kan göra för att förhindra en sådan utveckling? Jag har förvisso inte lusläst SD: s budgetmotion. Men jag har väldigt svårt att tro att just potentiella SD-väljare skulle vara särskilt mottagliga för S-löften om kraftigt höjda skatter. Sverigedemokraterna kommer för vad vi nu vet att rösta för det femte jobbskatteavdraget i riksdagen i höst.
Dessutom och än mer är ju SD: s stora fråga att kraftigt begränsa invandringen. Vare sig Stefan Löfven eller Fredrik Reinfeldt har visat någon vilja att traska patrull efter Jimmie Åkesson i den saken. Tvärtom står de strongt och vältaligt upp för den fria rörlighetens humanitära och ekonomiska betydelse. Vilket hedrar dem. Att Stefan Löfven ofta uttalar kritik mot arbetskraftsinvandringen betraktar jag som en gest mot LO. Mycket längre kan Löfven inte gärna gå om inte oron för SD: s dragningskraft snart ska omfatta betydligt fler än enbart LO-medlemmar.
Den "välmående medelklassen" har mig veterligt inga uttalade preferenser i skattefrågan. Önskan om jobb med goda inkomster, ordning och reda i ekonomin, en bra och tillgänglig välfärd och trygghet i tillvaron torde omfatta de allra flesta människor oavsett vilken klasstillhörighet de stämplas i pannan med. Skatter kan gå upp och ned. Kan skatter gå ned utan att allt rämnar så är det självklart uppskattat i breda lager.
Enligt Ekonomifakta.se har en person som är född 1960, bor i Norrköping och tjänar 24 000 kronor i månaden fått en skattesänkning med 1639 kronor i månaden genom jobbskatteavdragen. Jag har mycket svårt att se hur det skulle kunna vara en vinnande strategi för S att gå till val på löftet att plocka av denna Norrköpingsbo dessa pengar.