Men den stora godhetsfrågan är om vi är en god människa om vi ger pengar till tiggare?
Alla som gått i söndagsskola vet att det är saligare att giva än att taga. Men alla som sett barn få en hög julklappar vet också att deras oförställda glädje bottnar i att de ännu inte disciplinerats att uppoffra sig.
Några ger aldrig tiggarna en slant. Inte för att de saknar medmänsklighet, utan därför att de behöver pengarna själv.
Eller så ser vi oss själva i tiggaren. Och upptäcker att de också är människor som också försöker sälja någonting. Några av oss säljer sin arbetskraft till kommunen, andra kränger mobilabonnemang, eller text till morgontidningar.
Tiggarna säljer godhet.
Tiggarna kan betraktas som entreprenörer i känslobranschen.
På samma sätt som vi skänker pengar till de svältande i världen när Röda Korset skramlar med sina bössor, så lägger vi en slant för att slippa obehaget som tiggarnas bilder på sina små barn framkallar.
För många är det dessutom en naturlig gärning. Ungefär som vi hjälper en tant över gatan eller ett barn med att hitta en boll. Vi inser inte att gärningarna får oss att känna oss goda. De är bara naturliga.
För egen del brukar jag inte ge något slentrianmässigt. Däremot gärna när tiggaren passar min hund medan jag går in i affären. Då köper jag en tjänst.
Eller om de spelar dragspel, ett instrument som jag anser spelas för lite i Sverige nuförtiden.
Jag har absolut inget emot att folk sitter och tigger. Det är bra om folk vill göra något för att tjäna pengar. Och betala skatt som alla andra.
Detta är en utmärkt fråga för kommunerna att bestämma över. Vi har ett kommunalt självstyre i det här landet. En bärande del av svensk grundlag som ofta försummas. Och en utmärkt fråga för lokalpolitiker att ha dialog med väljarna om. Så att dessa märker att det är någon som lyssnar och att det faktiskt går att påverka.