Förslagets kärna är att polisen ska få lagliga möjligheter att upprätta tillfälliga geografiska områden där visitationer av personer och fordon ska kunna ske utan konkreta brottsmisstankar. Förslaget kommer att gå igenom i riksdagen. Vilket är bra och viktigt.
Invändningarna mot zonerna ska förstås inte viftas bort. Utifrån de fakta som råder - ungefär 85 procent av de misstänkta i skjutvapenvåldsärenden är enligt Dagens Nyheters "fakta i frågan" födda utomlands eller har minst en förälder med utrikes bakgrund - så finns det skäl att beakta riskerna för att utrikes födda svenskar orättmätigt kan komma att utsättas för fler visitationer än inrikes svenskar.
Själv blev jag första gången varse dessa risker runt 1996 då jag gjorde en studieresa till polisen i London. Där var det stora debatter om att svarta människor i dyra bilar löpte betydligt större risk att bli stoppade i poliskontroller än vita personer i dyra bilar. Men detta är snart trettio år sedan. Metropolitan Police i London och även den svenska polisen arbetar och agerar numera i verkligheter där det är vardag att hantera sådana risker.
I delar av politiken och i segment av den välutbildade offentligheten i Sverige lever det dock kvar såväl daterade fördomar mot polisen som en pinsam identitetspolitisk beröringsskräck inför de svenska realiteterna. Att ordföranden vid Uppsala universitet Anne Ramberg jämför visitationszonerna med förföljelser mot judar i Nazityskland är fruktansvärt obildat. Att Centerpartiet och Miljöpartiet har anmält justitieminister Gunnar Strömmer till Konstitutionsutskottet i detta sammanhang är nästan lika bedrövligt som att Socialdemokraterna utifrån ängsligt identitetspolitiska argument om skydd för utsatta förorter tänker rösta nej till säkerhetszonerna.
Det speciella med zonerna är att de ger polisen möjlighet att agera kraftfullt brottsförebyggande. Utifrån underrättelseuppgifter kan polisen inrätta zoner för visitation utan konkreta brottsmisstankar av fordon och personer på lämpliga platser. Såsom landet ligger kommer säkerligen många av dessa zoner att upprättas i utsatta förortsnära miljöer i större städer. Så är det. Vare sig poliser eller politiker kan ju låtsas att problemen ser annorlunda ut än vad de faktiskt är.
Men självklart: Skulle det visa sig att det behövs en tillfällig brottsförebyggande visitationszon på Södermalm i Stockholm, på Östermalm i Finspång eller på Kneippen i Norrköping så kommer det att ske. Men i så fall inte för syns skull. Utan för säkerhets skull.