Enligt ett ofta citerat stycke hos Karl Marx upprepar sig historien alltid – först äger den rum som tragedi, sedan återkommer den som fars. Exakt vilken akt vi vid det här laget är inne på i dramat mellan de Eurogruppen och Grekland tror jag faktiskt att inte ens de inblandade själva minns längre, men om det redan har blivit en fars, så var det länge sedan publiken tyckte att den var kul.
Den folkomröstning som genomfördes under söndagen annonserades så hastigt och hade så oklara premisser, att det är tveksamt om de som röstade ens visste vad den handlade om; det bud från Eurogruppen som väljarna tog ställning till, låg inte ens på bordet.
Folkomröstningen hade i stället karaktären av en föreställning, där premiärminister Alexis Tsipras visserligen lyckades gjuta mod i sina anhängare och få med sig ett resultat som kanske kan generera en starkare förhandlingsposition, men knappast något reellt politiskt värde som beslut.
I en ytterligare vändning avgick, på morgonen efter omröstningen, den grekiske finansministern Giannis Varoufakis. Han hade tidigare lovat att avgå om resultatet i omröstningen blev ett ja, men packade nu enligt egen uppgift väskan eftersom de övriga finansministrarna hade svårt att förhandla med honom av personliga skäl.
Om Varoufakis europeiska kollegor haft svårt för honom, är det inte helt svårt att förstå – han har tidigare stämplat långivarna som "terrorister", och lämnade bland annat med orden att han skulle "bära deras avsky med stolthet." Det förändrar dock inte sakläget – anledningen till att ingen överenskommelse har uppnåtts är knappast en fråga om personkemi.
Den dramatiska utvecklingen under våren och försommaren lämnar en bitter eftersmak. Det tonläge som debatten förs i gynnar knappast politiska förhandlingar byggda på ömsesidigt förtroende, och ju hårdare de båda parterna låser sig vid sina ställningstaganden och sin brinnande retorik, ju svårare kommer det bli för dem att backa ut ur dem med värdigheten i behåll.
Vid det här laget höjs fortfarande insatserna vid spelbordet för varje förhandlingsrunda, och det gynnar faktiskt ingen. I stället för att pantsätta huset borde parterna lämna scenen, sätta sig bakom ridån och diskutera skiljefrågorna i lugn och ro.
Kanske är det inte möjligt att lösa dem alla på en gång, men en tillfällig lösning skulle i alla fall ge det hårt pressade grekiska folket en smula andrum. Det skulle också öppna möjligheterna för en kompromiss, som inte behöver gälla allt på en och samma gång.